Vardagens vedermödor kliar och sticks

Det har gått ca tre timmar och jag är fortfarande röd av skam. Kinderna ser fräscht rosiga ut och jag fick nästan ett migränanfall på kuppen.

Jag har ljugit.

Jag har gjort ett ärligt försök att ljuga någon rakt i ansiktet och det gick så dåligt att jag skäms som en hund. För det var ju så, att plötsligt så stod han där, tv-kontrollanten.

Jag slängde ur mig ett "ursäkta, får jag återkomma till dig om ett ögonblick" och slet igen (och låste!!!) dörren mitt framför näsan på honom. Väl inne i huset sa jag åt barnen att sätta sig i soffan. Eller kanske röt, jag var lite labil just då, och bytte film från Kalle anka till "bonden åse" på bolibompa svt play. Jag kan tyvärr inte svara på varför och vilken skillnad detta skulle göra för kontrollantens inställning till vår väggbonad med rörlig bild.

Därefter gick jag och öppnade dörren igen och mötte den lappskrivande kontrollanten (angivaren). Han hävdade att han såg en tv. Jag sa att jag inte såg någon tv. Han sa att han tyckte att det på väggen såg ut som en tv. Jag sa att för mig såg det ut som datorskärm. Han frågade om den hade antennuttag, men jag svarade att det kunde jag absolut inte tänka mig eftersom den hörde till datorn. Här någonstans kom liten ut i hallen och frågade "vem e de däj då?", varpå jag pekar in mot soffan och väser hotfullt "gå in! Nu!! Gå och titta på det där!". Jag börjar se mig som besegrad (och rödblossande) och säger att jag ska ta lappen och diskutera med min man OM det möjligtvis finns ett antennuttag på vägghängda datorskärmen, för det är inte något jag är medveten om i så fall.

Så här sitter jag nu, med rosiga kinder och blir hög på skammen (och stanken av mina sex blå hyacinter).