När har man vållat någons död?
Han går fri. Så kränkande för hela samhället att man kan ringa och be om hjälp och när det är helt uppenbart att det behövs, så blir man ändå nekad. Oerhört tragiskt. Det var ju inte så att han missbedömde läget. Han måste ha haft något annat inombords som drev till att faktiskt medvetet köra över en människa i nödläge.
Vad är du för en kvinna egentligen? Duger du?
Som vuxen har jag många gånger ställt mig frågande till när kvinnor säger att de trivs så mycket bättre med bara män. De "förstår liksom inte kvinnor", "kvinnor pratar så mycket skit om varandra" och "kvinnor säger inte saker och ting rakt ut". Min fria tolkning har varit att det rör sig om kvinnor som har svårt med andra kvinnor för att de ser kvinnor som konkurrenter, konkurrenter om männens uppmärksamhet. Givetvis får du som kvinna mer odelad uppmärksamhet, åtminstone upplevs det väl så, av en samling män än om hälften är kvinnor. Dessutom har jag tyckt att de kvinnorna inte förstått männens skitprat och skvaller, för visst skvallras det och visst pratas det en massa elakt om arbetskamrater och bekanta! för övrigt så tyder det inte på någon vidare social kompetens att alltid måsta säga rakt ut, rakt upp i ansiktet på folk, vad man tycker, även när det sårar och är fullständigt meningslöst.
När jag läste en bok om genus i förskolan slog det mig (ja, jag vet att jag är trög och borde ha fattat tidigare) att det kanske är som det där med pojkflickandet, att det är högre status i att bara kunna umgås med män och att inte förstå sig på kvinnor. Man är inte som de där fjantiga kvinnkvinnorna som bara skapar relationer och gråter och hormonar sig i tid och otid. Man är helt enkelt en lite bättre sort, en manskvinna, som bondar med män, förstår män, är ärlig och öppen och säger allt precis som man tycker.
Min inställning är att jag inte har något problem med att umgås varken med män eller kvinnor. Jag umgås inte med de som jag måste klä upp mig för, vara fin inför eller som jag måste göra om mig inför, vilket somliga tycks behöva. Jag umgås med människor som låter mig vara som jag är. Jag värdesätter de vänner jag har och väldigt mycket de fina tjejer jag mött genom åren.
När är man värd att tas på allvar?
Skrattar du åt barn?
För några år sedan upptäckte jag ett för mig nytt fenomen, som jag aldrig tidigare reflekterat över. Jag må ha haft ett barn som var väldigt medvetet om andras signaler, mycket social med alla antenner ute och det gjorde det hela än mer märkligt. jag vet inte hur många gånger jag fått trösta barnet och prata med vuxna och förklara att barnet menade allvar och tar illa vid sig när någon skrattar rakt ut åt något helt seriöst.
Att man i något sammanhang inte kan hålla sig när ett barn plötsligt säger något dråpligt är väl en sak och det är inte det jag syftar på. Det jag upprörs över är när man ständigt, mitt framför barnen skrattar och säger saker som "så himla gullig, hörde du va hon sa?!" och så upprepar man vad barnet sagt för någon vuxen. Det är så respektlöst och förnedrande och för min del (som inte alltid låter det passera) pinsamt att måsta säga till. Att måsta be människor respektera mina barn!
Det kan röra sig om vad som helst i en situation där barnet är helt seriöst. Hörde igår på ett av mina barn som lekte med en vuxen släkting och sa "jag skulle laga mat och göra pannkaka och krokodilsylt till dig", följt av ett från den vuxne gapskratt och ett rop till övriga vuxna i huset"men X är ju för rolig!". Barnet, som inte är vant att bli skrattat åt liksom bara sådär, stannar av i leken och försöker finna sig igen och frågar varför den vuxna släktingen skrattar. Svaret blir att "du är ju så gullig". Inget illa menat, bara väldigt ogenomtänkt.
När slutar man skratta åt barn? Om man nu gör det alltså. Hur upplever barn som blir skrattade åt, vuxna? Jag är inte uppvuxen med att man gör så och har inget minne av egna reaktioner på detta, men jag kan genom mina barn se hur förvirrade de blir av att vuxna skrattar åt dem mitt i ingenting.
Tänk om jag kommer till jobbet på måndag, berättar om mina tankar om nästa projekt och får reaktionen "moahahahaha, så himla sööööt hon är!! Ja, du är ju för rolig du!" och tänk om de andra också börjar skratta och jag inte kan förstå vad de egentligen tyckte var roligt, eftersom jag inte skämtade. Jag skulle förmodligen, efter att ha känt mig rätt så förnedrad och lite mobbad, tyckt att den maktutövningen mot mig och förminskningen av mig, inte var acceptabla.
Är det idag då?
Sedan några månader tillbaka går jag och väntar på att få tillbaka lusten att ta tag i min hälsa igen. Jag brukar vara ganska brydd om att göra det men har faktiskt tappat sugen. Vet av erfarenhet att jag måste vänta på rätt känsla för att det ska fungera. När jag är på botten kliver jag upp, men oftast kliver jag upp långt innan. Just nu vill jag verkligen inte behöva nå botten för dammen verkar bottenlös. Det har den varit en gång tidigare och det blev inte bra. Det är så längesen att jag inte oroat mig för att sjunka lite då och då, jag har ändå flytit upp till ytan igen och haft så bra självbevarelsedrift att jag inte ens behövt fundera över djupen.
Nu vet jag inte. Är det idag det vänder? Räcker det nu?
Lat farsdag
Jag hör till gruppen som hellre får ingenting än att få sista buketten blå icagerberor av en karl med dåligt minne. Tar däremot gärna emot något, hur litet som helst där det finns en tanke bakom. "det här skulle hon behöva" räcker väldigt, väldigt långt. Fingervantar är en bra present, alla dagar.
Jag har också gett bort en middag. Förra året. Dock har den inte blivit av än eftersom en far och en mor oftast har barn och dessa ska ju har en barnvakt. I år blev det något omedelbart användbart och väldigt behövligt, en termosmugg. Grattis!
Långa hår på benen, har du det?
Är det bara jag som tycker att hår på benen gör ont? I min dialog med mig själv (som strandat både här och där) runt att raka mig eller inte under november, har jag konstaterat att jag absolut inte kan tänka mig hår på benen igen. Jag har ofta strumpbyxor, vilka har samma effekt som ridbyxor och ridstövlar. De viker håren åt fel håll och efter några timmar gör det ont, som växtvärk i håren och man måste blöta benhåret för att bli av med ontet.
Under armarna går helt bort. Det ser helt ok ut på andra och skulle kanske se ok ut på mig med, men jag vill inte ha de luktproblem som lätt följer med.
Bikinilinjen syns ju till vardags inte så mycket och det är väl den jag borde ge fri framfart. Egentligen. OM det inte vore för att jag känner mig så förgjordat ful med hår i ljumskarna. Även när jag inte står inför några fantastiska sexuella äventyr, de uteblir lätt under vardagsjobblivet med pendling och skift och allt vad det är, så sänker det liksom min vardagsglamour att se hår på överlåren.
Kort sammanfattat: Jag hoppas att många slutar raka sig och faktiskt förgyller min utsikt på stranden med lite lurv, men jag kan tyvärr inte bidra.
Däremot, om vi ska vara lite normbrytande, så kan jag bidra med en ny valk. Både till vardags och fest.
