När är man värd att tas på allvar?

Skrattar du åt barn?

För några år sedan upptäckte jag ett för mig nytt fenomen, som jag aldrig tidigare reflekterat över. Jag må ha haft ett barn som var väldigt medvetet om andras signaler, mycket social med alla antenner ute och det gjorde det hela än mer märkligt. jag vet inte hur många gånger jag fått trösta barnet och prata med vuxna och förklara att barnet menade allvar och tar illa vid sig när någon skrattar rakt ut åt något helt seriöst.

Att man i något sammanhang inte kan hålla sig när ett barn plötsligt säger något dråpligt är väl en sak och det är inte det jag syftar på. Det jag upprörs över är när man ständigt, mitt framför barnen skrattar och säger saker som "så himla gullig, hörde du va hon sa?!" och så upprepar man vad barnet sagt för någon vuxen. Det är så respektlöst och förnedrande och för min del (som inte alltid låter det passera) pinsamt att måsta säga till. Att måsta be människor respektera mina barn!

Det kan röra sig om vad som helst i en situation där barnet är helt seriöst. Hörde igår på ett av mina barn som lekte med en vuxen släkting och sa "jag skulle laga mat och göra pannkaka och krokodilsylt till dig", följt av ett från den vuxne gapskratt och ett rop till övriga vuxna i huset"men X är ju för rolig!". Barnet, som inte är vant att bli skrattat åt liksom bara sådär, stannar av i leken och försöker finna sig igen och frågar varför den vuxna släktingen skrattar. Svaret blir att "du är ju så gullig". Inget illa menat, bara väldigt ogenomtänkt.

När slutar man skratta åt barn? Om man nu gör det alltså. Hur upplever barn som blir skrattade åt, vuxna? Jag är inte uppvuxen med att man gör så och har inget minne av egna reaktioner på detta, men jag kan genom mina barn se hur förvirrade de blir av att vuxna skrattar åt dem mitt i ingenting.

Tänk om jag kommer till jobbet på måndag, berättar om mina tankar om nästa projekt och får reaktionen "moahahahaha, så himla sööööt hon är!! Ja, du är ju för rolig du!" och tänk om de andra också börjar skratta och jag inte kan förstå vad de egentligen tyckte var roligt, eftersom jag inte skämtade. Jag skulle förmodligen, efter att ha känt mig rätt så förnedrad och lite mobbad, tyckt att den maktutövningen mot mig och förminskningen av mig, inte var acceptabla.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0