Vardagens vedermödor kliar och sticks

Det är tur att Lilla kan ta mig ner på jorden ibland också. 15 minuters kaosvrålande angående att jag tog ut matkassarna ur bilen (och det godkändes inte). Till slut var anfallet över och Lilla behövde kramar och en famn. Först hann vi skrämma skiten ur ett par grannar som förskräckt tittade ut genom sina dörrar.

Lillas och Storas pappa föll i stora fällan ett par dagar efter semmeldagen. Han gick med Lilla på affären, Lilla ville ha semlor (en helt vanlig torsdag) och fick semlor. Pappan är livrädd för arga utbrott. Han blir så svettig och rädd och stressad. Det han inte vet är att Lilla kommer att kräva nya mutor för att hålla tyst nästa gång.

Jag föredrar ett par utbrott och förtydligande av regler, än att varje affärsbesök ska vara en affärsuppgörelse/muthärva mellan förälder och barn. Jag brukar tänka "skrik du bara, mig vinner du inte över. Jag är lugn och du får mig inte ur spel". Jag diskuterar inte länge. Talar om hur landet ligger och kan upprepa någon gång. Går det inte fram säger jag nej och sen svarar jag inte så mycket mer. Just i utbrottet är det liksom ingen nytta med att förklara.

Jag har börjat spionera på en person och det är långt ifrån första spionoffret. Det är någon jag känt tidigare och som jag är väldigt nyfiken på. Eftersom personen har en öppen facebook så vet jag snart allt jag behöver veta för att skriva en liten uppsats om personen. Jag hoppas innerligt att det inte finns någon info på fb om hur många gånger en icke-vän varit inne på ens sida, för då skulle jag få skämmas i flera år.

Det passar sig inte riktigt att jag helt simpelt lägger till personen som vän och det är inte det jag vill heller. Jag vill bara veta hur personen har det, barn, partner, vilket liv som levs. Det är ju jättekul att få veta! Helt i hemlighet också, tror ju jag i alla fall. Personen verkar må bra och leva bra, något som gör mig glad att se, för det är någon som jag bara har gott att önska.

Det enda svåra är att det mycket väl kan hända att jag stöter på människan i verkligheten och då måste jag försöka glömma allt jag vet. Tänker inte avslöja att jag följt personen i flera månader och vet allt och lite till. Litegrann skäms jag redan nu faktiskt.

Estelle alltså. Det kanske jag tycker något om, men eftersom jag inte vill falla lika lågt som Herman Lindkvist så säger jag inget. När man hörs som han gör (och det gör ju sannerligen inte jag!)så kan man inte vara så fräck att man säger att det är opassande och låter som en nattklubbsdrottning. Man gör inte så bara. När namnet är valt så är det och har man inte blivit ombedd att tycka till så gör man inte det. Vanlig hyfs och fason kallas det, om jag inte missminner mig.

Han tycker att det är ett opassande namn. Jag tycker att det är opassande att han säger så.

Jag tycker om choklad och idag spräcker jag allt som passar sig för en prinsessa i min ålder och äter en hel kaka själv. Lovade i något svagt ögonblick att min sambo skulle få dela den med mig, men det är för sent nu.


Nu blir det fredagsmys med barnen. Jag och Lilla har ätit upp själva ätbara delarna av vårt fredagsmys. Just nu sitter Lilla och skär popcorn här vid köksbordet. Jag fick göra en liten utryckning och torka saft från en av de Stora, samt plocka upp popcorn från soffan. Lilla hade använt soffan som skärbräda. "Det var inte mitt fel. Det var popcornen som var dumma med mig. De låg i skålen på min mage och var dumma. Nu delar jag dom här". Alltså, en tur med dammsugaren och sedan fredagsmysfilm.

Jag har pms (för det är väl det man har kvar när man medicinerar mot pmdd?). Min kropp tror att den är gravid och min hjärna tror att alla är ganska jobbiga. Jag har varit vaken sedan 05.15 och funderat över helt onödiga saker, för att min hjärna inte kan koppla bort. Den fixar liksom inte det här med att få perspektiv på saker och ting. Tur nog så vet jag att det är så det är. Jag behöver alltså inte ta några stora beslut, behöver inte ta tag i saker just nu, jag genomdriver inte något jag "brinner för" på jobbet och jag tar inga viktiga samtal med min oäkta hälft. Nästa vecka är allt nämligen förändrat och det viktiga samtalet kan kännas totalt onödigt, det jag brann för på jobbet var bara pms-eld och viktiga beslut som togs kan ha blivit helt fel. Denna pms-eld kombineras tyvärr med en ganska negativ attityd till andras nya idéer som jag annars kunde ha gillat, samt en genomgående känsla av brist på inspiration.

Sånt jag gör med gott samvete:
Felanmäler kommunens tillkortakommanden. På löpande band.
Köper nån stor ful tunika att gömma mig i.

Sånt jag gör nästa vecka:
Tycker att det är lite jobbigt att de känner igen mitt namn när jag måste ringa felanmälan i jobbet.
Tycker att tunikan är ful men använder den ändå.
Ber om ursäkt till familjen och beter mig som folk.
Städar.

Förlossningar är så spännande. Det är så fantastiskt att det kommer en helt ny människa. Kronprinsessans förlossning är också spännande och nu sitter jag och väntar på att pappa prinsen ska redogöra för allt (förbajat att jag inte får höra hela historien!) i en presskonferens kl 7. Sen ska jag åka och träna. Samt lämna Stora på skolan.

Men först presskonferens.

Dagen har hittills gått i gnällandets tecken. Lilla vill helst av allt bara se på favoritfilmen "Mettoj biiin" (mr bean) och blir det inte så börjar gnället, skriket och övrigt tillhörande uppförande. "jag viiiiiiiiiiiiiiiilllll, dumma mamma, jag sitej i de däja!!!". När Lilla är less på mettoj biin börjar det hoppas i soffan, sparkas på Stora, kastas saker. Gnäll, gnäll, gnäll och när älsklingsfilmen till slut stängs av blir det ännu mer skrik och gråt. När man är mitt i trotsen (som jag egentligen tycker är fel ord) så måste man bara få skrika klart, vara frustrerad färdigt och komma runt hela känslostormen innan man kan sluta. Inget annat hjälper. Såååå, vi säger nej, väntar ut, tröttnar, har lust att skicka ungen till bahamas (eller åka iväg själva) och får till slut plocka ihop oss själva för att börja nästa rond. Hurra!

Varje dag går man ut. Så är det. Man blir moraliskt förtappad och kanske också förstoppad om man inte går ut, jag har inte vågat trotsa denna lag så ofta, så jag vet inte. Detta innebär att vi snart ska ut i stormen, jag och Lilla.

Jag tror att man skapar ett behov av att vara ute, genom att vara ute mycket och eftersom jag tror att det är en väg till hälsa så är det något jag vill ge mina barn.

Stora är redan ute med en annan stor och klättrar i snöhögarna. Helt frivilligt. Lilla kommer inte att följa med frivilligt, men det betyder ju inte att man inte kan ha kul när man kommer ut.

Idag är det ju alla hjärtans dag och jag ska erkänna att jag inte är någon storfirare. Nu råkar det dock vara så att Stora haft en del förväntningar på den här dagen och det har pysslats i minst en vecka med kort och pärlplattor och teckningar och allt vad det varit. Detta har givetvis satt ribban för firandet i år. Den goda modern kan ju inte bara ignorera en uppenbart viktig dag. Dessutom så firar jag gärna vad som helst, bara det är med mina finaste. Jag är inte så noga med vad det är faktiskt.

Så dagen kom och jag funderade på vad jag kunde göra som skulle göra mina barn nöjda och samtidigt inte överdriva. Choklad till efterrätt. Enkelt. (Potatisbullar till huvudrätt).Mys i soffan med film och popcorn. OCH saft. Nu blev det fest helt plötsligt.

Kände ändå att något mer fattades och kom på vad det var. Mina barn ogillar tydligt både min dator och min telefon. En pinsamt uppenbar anledning till detta är att de gör mig upptagen, inte riktigt närvarande och ibland irriterad på att bli störd. Datorn är deras konkurrent om min uppmärksamhet. Kan jag ge mina barn något mer trevligt och egentligen självklart, än en kväll utan dator och telefon? Knappast.

Jag läste för ett tag sedan, minns inte var, men sant eller inte så gav det mig en tankeställare. Det handlade om att många barn idag känner liknande känslor inför sina föräldrars uppkopplade liv som barn kan göra för missbrukande föräldrars relation till alkohol/droger. Det är något som de måste tävla med om att vinna platsen som viktigast för sina föräldrar. Känslan av att försöka få uppmärksamhet från en slösurfande mamma som fastnat i en mordhistoria på flashback, skulle då kunna vara densamma som att lyckas få någon vettig uppmärksamhet från sin småfulla mamma. Hemska tanke.

Så ikväll har mina barn haft en spiknykter mamma. Fram till de hade somnat. Då åkte spriten fram (datorn i mitt fall).

Jag har haft en väldigt mysig och trevlig kväll med mina goa ungar och tänker absolut bli bättre på att inte "smygsupa" när barnen är vakna.

Tjejträff häromkvällen och jag blev påmind om varför jag klivit av självhatståget.

Jag har spenderat så mycket tid åt att aktivt ogilla mig själv. Framförallt när jag i tonåren förstås. Det fanns liksom ingen hejd på självhatet och det var så självklart att det skulle vara så att jag varken såg framsida eller baksida på det hela. Så mycket värdefull tid som gått åt till det som bara var destruktivt. Så otroligt många tillfällen som borde varit, om inte lyckliga, så åtminstone en positiv upplevelse. Allt blev bara mörker. När det var som värst levde jag med det på både insidan och utsidan och torterade alla som orkade lyssna med hur mycket jag avskydde mig själv. Tack och lov gick det upp för mig, det där som dr phil brukar fråga (eller var det Jesus, jag minns inte så noga) "how much fun are you to live with?" och det fattade jag någonstans där efter tonåren, att så jäkla kul kan det ju inte vara att vara ihop med någon som bara tycker att den är sämst. Det var inte så att det kom som en blixt från klar himmel, synd nog, utan smygande kom insikten om att man nog får ta hand om sin egen skit.

Så, det gjorde jag i många år. Tog hand om min egen skit. Odlade mitt självhat på min egen bakgård, utan insyn.

Men sen så kommer det ju en del livserfarenhet i vägen, andras sjukdomar, tanter som inte skäms över sitt åldrande och så vidare, sånt som liksom kommer ivägen för odlingen. How much fun are you to live with? (förresten, det var nog dr phil, det är ju på engelska) Ja det varierar, men tack och adjö självhat.

Jag vägrar vara med på att aktivt vara missnöjd och gnälla över mig själv. Det blev så tydligt när jag hörde en (normalviktig och väldigt fin och av mig och många andra omtyckt) vän desperat prata om att vilja gå ner tio kilo. Fort som tusan. Jag hörde desperationen och såg en tjej som är snygg, smart och fräsch och som lägger energi på något helt onödigt som inte en sekund förtjänar den uppmärksamheten. Tänk om det blir värre då? Tänk om hon inte går ner tio kilo, utan i stället blir sjuk och går upp i vikt. Hade det då inte varit bättre att vara lugn och nöjd och låta saker och ting ta sin tid och försöka det svåra, att vara sin egen kompis? Tänk om det förbjudna händer...att hon blir gammal...eller ja just det ja, det kommer hon ju att bli. Om hon har tur! Undra då om hon kommer att tycka att det var värt att tycka att hon var ful och tjock, när hon var normalviktig och vacker? Undrar om hon kommer att tycka att det var värt att trycka ner sig själv och inte njuta av allt fullt ut för att gå ner helt onödiga kilon?

Jag menar inte att man inte får gå ner i vikt. Om det är det man behöver. Jag menar att vägen dit måste innehålla annat än självdestruktivt tänkande, att lägga negativ energi på hur man ser ut och att lägga enda värdet av sig själv i hur mycket man väger eller hur man ser ut. Man blir inte smalare och det går inte fortare att nå dit eller lättare att hålla sig på rätt streck, bara för att man aktivt avskyr sig.

Tänk om jag inte hinner bli den där rynkiga tanten med hängande knän och muskler som inte sitter fast på kroppen!! Tänk om det inte finns något "sen". Jag vägrar kasta bort mer tid på det som inget värde har. Inte en dag till kommer jag att ägna åt sådant som jag kommer att ångra, vad som än händer i en framtid.

Jag kommer aldrig någonsin att säga "jag är så glad för att jag tyckte så illa om mig själv. Det hjälpte mig verkligen att nå dit jag ville". Däremot är jag verkligen väldigt glad och tacksam för att jag till slut förstod det. Jag har hoppat av och kliver inte på det tåget igen.

"Men åååååh asså Lilla blir ju så hiiiiiimla uppspelt när vi får gäster" suckar Stora. Tio minuter senare måste jag dämpa en lek som går ut på att Stora spelar allan för nya väninnan (som förstås tokskrattar), samtidigt som mina trumhinnor skrynklar i hop sig i nån sorts ljudpanik. Inte bara Lilla som blir uppspelt alltså. Nu är Lilla på storasyskonjakt och vill förstås vara med, vilket troligtvis inte kommer att accepteras.

Jag suckade någon gång för mamma över vilket himla ståhej det blev på Stora när vi fick gäster. Hon kontrade med "men minns du hur DIN lillasyster var?!? Så fort det kom någon!!" och det gör jag faktiskt. Minns att hon, som vanligtvis var snäll och beskedlig, blev världens kaxigaste trotsfia som lät väldigt bestämd och sur som citron när mamma försökte prata med henne, långt ifrån sitt vanliga jag. Idag är hon helt normal när hon träffar folk, så det bådar väl gott för framtiden;)

Jag måste hitta kabeln till kameran så att jag kan lägga in lite bilder. Det är en sån fantastiskt fin vårvinterdag ute och jag vill gå en liten promenad.

Jag blir galen på folk som inte kan hålla sig och sina barn hemma när det går magsjuka. Resultatet blir att det bara sprids vidare och vidare och värst av allt, att JAG får det. Tack och lov fick inte barnen det samtidigt som mig, nu kanske vi kan turas om. Nu är det värsta över för min del även om matlusten inte finns. Det må väl så vara, det går inte direkt någon nöd på mig om man säger så.

Förutom magsjuka har vi haft skrikande barn på natten som tillslut kunde berätta att det gjorde ont i örat. Jag erbjöd näsdroppar och ipren. Lilla krävde plåster. Till slut kunde vi komma överens om att ta alltihop och efter många om och men, mycket skrik och tårar, gormande om Bolibompa och en läst "lilla anna och långa farbrorn", så fick vi sova.

Nu blir det lugna leken ett par timmar innan nästa möjligtvis börjar kräkas.

Och först när jag hade ätit ett par (kanske fyra) skedar kollade jag innehållsförteckningen.. Inte för att jag trodde att det var en bra frukost, jag skulle ju bara smaka litegrann INNAN jag åt frukost. Tydligen stoppar man i druvsocker. Tyckte väl att det smakade sött men tänkte att det var en "smakvilla".

Nu till problemet, eller vad man ska kalla det. Jag har fått i mig en alldeles för kolhydratrik, kaloririk samt omättande frukost och kommer att få tänka ett par, tre, sju varv för att inte fortsätta på samma bana. Jordnötsburken har jag slängt, så den utgör inget hot, men det finns ju annat. Fast nu känner jag att jag redan bestämt mig och med burken ur världen fixar jag resten av dagen också.

Det var gott så länge det varade, men frukosthitler som jag är så svider det i själen. Jordnötssmör till frukost är liksom emot en av grundlagarna.


Bild från Kung  Markattas hemsida.
Den här innehåller säkert inte druvsocker, men nu var det ju inte den jag hade heller.

Har jag aldrig lyckats särskilt bra med. När jag tror att jag har en vän av manligt kön så visar det sig att det finns känslor på ena sidan (och då är det inte min sida jag menar). Det slår aldrig fel, tyvärr. Jag menar då inte att alla blir kära i mig, inte så, det är bara det att de gånger som jag trott mig ha fått en vän så kryper det fram något annat.

De killkompisar jag faktiskt haft har varit kompisar till mina pojkvänner. Då finns den där spärren så att vi (nästan) aldrig behöver komma till bekännelsedagen, dagen när det avslöjas att det var så mycket mer än vänskap i botten. Den bästa killkompis jag haft var pojkvän till min syster. Där fanns inte ett uns av förälskelse från någon sida, men till slut ingen vänskap heller (den dog liksom med sättet han hade mot min syster). Det närmaste manliga vänner jag kommer är med arbetskompisar. Där blir det inget förälskelsemoment, där hittar man annat att prata om, tack och lov för annars vore det besvärligt.

Nu har jag precis blivit av med en vän igen. Så oerhört tråkigt, men den här gången inte helt oväntat. Vi stod varandra för nära för att bli neutrala med varandra. Men det var väldigt trevligt så länge han låtsades att han bara var  min vän. Trots det är jag glad att han var ärlig med hur det var. Har man fru och barn ska man inte odla kärlek på annat håll, det blir inte trevligt.

Satt i godan ro och fick mitt blodtryck taget av en läkare, då en annan läkare bara dyker upp och tar av mig blodtrycksmanchetten. Den läkaren som satt dit den kommer in genom dörren och blir helt vansinnig, hoppar upp och ner, viftar med armarna och bara vrålar "oooooooooh, oooooh neeeeeeeeej". Jag försöker förklara för den läkaren som bara kom in och tog bort den att han nog behövde sätta tillbaka den igen för att det inte verkade vara färdigt än, varpå jag får som svar att "jag ska skära ihjäl den där läkar-doktorn"!!!!! samtidigt som han viftade med ett otoskop. 

Tack och lov var blodtrycket normalt och läkaren som skulle kolla blodtrycket kunde samla sig när blodtrycksmanchetten väl kom på plats igen. Läkaren som tappade besinningen och kom med mordhot nöjde sig till sist med att ge mig en spruta och verkade inte längre arg på sin kollega. Själv bestämde jag mig för att byta vårdcentral.