Vardagens vedermödor kliar och sticks

Jag har pms (för det är väl det man har kvar när man medicinerar mot pmdd?). Min kropp tror att den är gravid och min hjärna tror att alla är ganska jobbiga. Jag har varit vaken sedan 05.15 och funderat över helt onödiga saker, för att min hjärna inte kan koppla bort. Den fixar liksom inte det här med att få perspektiv på saker och ting. Tur nog så vet jag att det är så det är. Jag behöver alltså inte ta några stora beslut, behöver inte ta tag i saker just nu, jag genomdriver inte något jag "brinner för" på jobbet och jag tar inga viktiga samtal med min oäkta hälft. Nästa vecka är allt nämligen förändrat och det viktiga samtalet kan kännas totalt onödigt, det jag brann för på jobbet var bara pms-eld och viktiga beslut som togs kan ha blivit helt fel. Denna pms-eld kombineras tyvärr med en ganska negativ attityd till andras nya idéer som jag annars kunde ha gillat, samt en genomgående känsla av brist på inspiration.

Sånt jag gör med gott samvete:
Felanmäler kommunens tillkortakommanden. På löpande band.
Köper nån stor ful tunika att gömma mig i.

Sånt jag gör nästa vecka:
Tycker att det är lite jobbigt att de känner igen mitt namn när jag måste ringa felanmälan i jobbet.
Tycker att tunikan är ful men använder den ändå.
Ber om ursäkt till familjen och beter mig som folk.
Städar.