Vardagens vedermödor kliar och sticks

Jag har alltid gillat att simma (som motionsform) och bada i största allmänhet, men för några år sedan så bestämde jag att jag inte kunde gå till simhallar och offentliga bad för att jag kände mig så ful.

Sedan dess har det liksom varit så och ju längre tiden gått har det blivit det som är det normala.

Så hände först en sak som gav mig en jäkla livsångest. Efter några månader började jag gå upp lite smygande kilon, men iddes inte bry mig. Mer och mer kände jag att "jag är ju frisk, vad mer kan jag begära" och det var ju i sig ett sunt sätt att se det hela. Tänkte på vägen att när jag hade gått ner de där kilona så skulle jag börja gå till simhallen också, med barnen och allt, så härligt!

Helt mot alla planer gick jag bara upp mer och kände mig mer och mer obekväm i mig själv. 

Som en skänk från ovan snubblade jag över ett program om gamla tanter och farbröder i 80+ åldern, som dessutom visade upp sina nakna kroppar. Kände mig så oerhört patetisk efteråt. Magar som hänger, bröst som för länge sedan gett upp, magar som skrynklar sig, hakor som tappat fotfästet, rumpor som längtar söderut och så vidare. Så kommer vi alla att se ut, om vi har tur! Om vi är hyfsat friska och hela. Det är så kort tid kvar och det är bara nu som finns och det är valfritt att begränsa sig och gnälla på sig själv i den utsträckning man vill. Jag vill inte längre vara med på det.

Så, tjockare än någonsin, vinterblek (och, som en bonus, med orakade ben och halvutväxt bikinilinje) bestämde jag mig för att det fick vara nog. Begav mig till simhallen, med barnen till på köpet(så jag kunde inte gömma mig i djupaste bassängen) och bröt mitt mönster.

Det känns fortfarande konstigt att träffa folk man känner påklädda, halvnakna eller helnakna sådär, men för mig är det väldigt helande att släppa taget om hur jag ser ut.

När jag ser tantgänget i åttioårsåldern som simmar i hop (men mest pratar tycker jag det ser ut som) och farbrorgänget som simmar och äter frukost ihop, då känns det alltid som att det finns så mycket kvar. Särskilt sånt som jag inte vill missa och jag är så väldigt glad över att jag vände på min gamla pannkaka.

"Stjykbjäda, va e de för fuck?!"
"bordstablettej, va e de för fuck?!"
"maskejad, va e de för fuck?!"

Vad menar Liten med det? Vaddå "va e de för fuck"??


Själv skulle jag vilja säga "oanvänd blinkers, va e det för fuck????". Jag blir vansinnigt arg på människor som inte använder blinkers.

Har för övrigt en vän som funderar på att flytta till kalla, snöiga,isiga sverige (från ett betydligt trevligare klimat) utan att ha vare sig familj, vänner eller annat kontaktnät här. Jag kan för mitt liv inte förstå den drivkraften. Hellre ett skitjobb där man har familj och vänner än ett något bättre jobb där man inte har något och där man måste:
Borsta av bilen
Få snö i skorna när man bara går tre meter till postlådan
Skrapa bilrutorna
slira runt på oplogade vägar och nästan krocka flera gånger om dagen
Köra fast på sin egen parkering
Köpa dyra vinterkläder
Trassla på sig femton lager kläder när man ska ut
Inte kan ha en frisyr för att man blir blöt i håret av snö och regn, det tovar sig mot vinterjackan och man ser ut som något katten tuggat och returnerat efter 10 minuters promenad till jobbet.
Knappt ser en människa på sex månader, dels pga att det är så mörkt, men också för att ingen ids gå ut och sätta sig i en park när bänkarna inte syns pga snön.

Så, alltså, vintern-va e de för fuck??!!

http://johanna.livskick.nu/2012/01/jag-langtar-tillbaka-till-nar-jag/

Träning har varit väldigt viktigt för mig och är det egentligen fortfarande. Det är bara det att jag tyvärr fått prioritera bort det på grund av barn och scheman och sömn. Att få plats med träningen är ett pussel, som jag måste få ihop men just nu inte lyckas så bra med. När jag klämmer in träningen sätter jag fast bitarna på fel ställe, men mest bara vrider och vänder jag på dem och hinner liksom aldrig få någon helhetssyn på läget.

Jag längtar tillbaka till att vara stark.
Till att ha bättre kondition.
Till mina gamla kläder.

"Titta! Katten har morrhår,som mamma!!!"
Vaaa?! Var sitter mina morrhår??? Begynnande mustasch kanske, men morrhår?! Tydligen sitter dom på mitt huvud. Stora hjälpte Lilla och sa att så var det, för Stora hade sett hur morrhåren liksom spretade när jag blev arg..

...och jag kallar den överröven!

Jag har aldrig haft en sån tidigare så det är lite nytt det här. Den kom till mig tillsammans med ett par extrakilon för några månader sedan. Sitter som gjuten och sticker fram under de flesta klädesplagg.


Har ju fuderat på att börja promenera igen. Den här årstiden blir det lite "överröven raskar över isen".

När Lilla och Stora leker "mamma,pappa, barn" och Lilla säger "kom lilla vän så ska du få en god ostbit" så skulle man kanske kunna slå sig för bröstet och tycka att man gjort en insats för framtiden.

Men... När Lilla säger "Akta dig för mig! Passa dig för annars slår jag ihjäl dig" när Lilla leker med sin pappa...Då blir jag inte sådär omedelbart stolt faktiskt.

Tack och lov vet jag med mig att ingen av oss vuxna i familjen säger så till varandra eller någon annan. Men stora, säger stora så när vi inte hör? Även om jag inte tror det så kan jag inte svära på att stora inte gör det. Annars, vad i hela friden har lilla sett/hört?!?

Jag vågar inte lova något, vågar knappt göra en summering av året och vågar knappt önska något. Jag älskar att leva. Vakna, dricka kaffe, kramas, jobba, äta, leka, sova, mysa,vila, cykla...små saker. Viktiga saker. Vill inte förlora något. Vill inte förlora någon.

För ett par år sedan snart så sattes delar av mitt liv på paus. Ett enda tillstånd av hålla andan och traska vidare på samma gång. Jag har fortfarande inte släppt andan ordentligt och vet inte om jag någonsin kommer att göra det igen. Jag fjärilsandas och tar en dag i taget, ett besked i taget och så länge allt är bra så tar jag ett andetag till, så att jag ska ha syre ett tag till. Koncentrerar mig på sånt som man kan göra något åt, sånt som är värt besväret.

Därför finns inga löften. Bara andas. Se framår och våga. För mig och för andra som spelar roll.