Vardagens vedermödor kliar och sticks

 

Men allt känns så himla bra!!! Fick hem ett fint dubbelparaply igår, så nu är vi beredda att kliva ut ur kyrkan trots regn. Törs knappt skiva vad som kändes bäst i morse när jag vaknade efter 5 timmars avbruten sömn. Skriver det i morgon i stället.

 

Idag ska jag verkligen försöka njuta av dagen!

 

Dag 1: större barn slår en liten så att hen får näsblod samt spottar på lilla barnet.

Dag 2:Samma barn svarar "det behöver inte du veta" när ett barn i samma ålder är nyfiken på barnen och undrar vad de heter.

 

 

Nämen vad roligt att vi fått nya grannar! Verkligen ett lyft för kvarteret! Jag ser verkligen fram emot att lära känna dessa till synes så trevliga barn och deras förmodat vettiga föräldrar.

Stora och Lilla hade idag någon sorts tävling på stranden. "Kom igen, din bröstmjölke!!!" vrålade Lilla till Stora. 

 

Förutom en tur till stranden har jag spenderat stora delar av dagen på soliga altanen med lite kvalitetslitteratur. Barnen har sprungit omkring med kompisar och jag bara älskar att bo nära andra människor. Det blir inget hus långt ute på landet för min del och framförallt inte så länge barnen är i "vara-med-kompisar-åldrar", det vill säga till de flyttar hemifrån.

Jag är vaken sedan 05.50 i dag. Sitteroch klurar på hur jag ska få min blivande man att kliva upp och äta en liten frukost och en kopp kaffe, innan klockan 07.30. Jag har ett uppdrag som är  väldigt oplanerat, där mina barns nyupptäckta förmåga att vara vakna själva liksom glömts bort. Och var är Lilla när han som mest behövs!? Sover som en stock...Kliv upp och lev om då!!! Sådär som det brukar vara. Enligt den oplanerade planen. 

 

Bäst att jag gör i ordning en liten god smörgås nu. Eller något annat smarrigt som han egentligen inte vill ha så här tidigt. Rätt vad det är så äter han lite för att vara artig och det vore bra. Hur artig han nu är den här tiden på lördag  morgon. Han blir nog jätteglad, stöttande och peppande och framförallt artig, nu när jag lagt in ett träningspass 08:00 på första semesterdagen.

Jag är för abort. Jag tycker att det är en självklarhet att det ska vara lagligt, men att man givetvis diskutera hur länge det ska vara lagligt. Att göra abort när fostret är så gott som livsdugligt är i min värld vansinnigt fel. Ofta hamnar jag ändå i att det borde göras fler aborter, inte färre.

 

Ibland råkar jag halka in på "måste jag göra abort?"-trådar på familjeliv och blir helt matt över hur folk ska övertyga människor att behålla ett foster fast det inte finns några som helst förutsättningar att ge ett barn en vettig tillvaro.

 

Man får inte mer ork/bättre psykisk hälsa när barnet kommer

Man får inte bättre ekonomi

Det är inte lättare att skaffa jobb/avsluta studier när barnet är fött

Relationen blir inte bättre av att det kommer en bebis

Nej, man får inte all bestämmanderätt över barnet för att pappan är missbrukare, misshandlade, mördare eller på annat vis olämplig

Det blir inte bättre mellan föräldrarna ju fler barn som kommer

Det är inte alltid bäst att få syskon, inte när detta innebär att föräldrarna inte orkar med varandra eller barnen de redan har

Nej, du är som mamma inte den enda människa ditt barn behöver. Om pappan inte vill ha barnet så är det ett problem.

Du kan aldrig skydda barnet från en galen förälder. Barnet och du kommer att få leva i skuggan av den andra förälderns problem så länge ni lever.

Känner man att man faktiskt inte orkar med ett barn/ett till barn, då är det inte läge att skaffa ett. Man får inga superkrafter. 

 

Det är så lätt att sitta och prata om att allt kommer att bli bra, bara man föder barnet. Så ser verkligheten inte ut. Ok att man försätter sig själv i en pissig sits, men det är inte ok att medvetet utsätta ett barn för att, exempelvis, leva under hot för resten av sitt liv.

Jag står och plockar ur diskmaskinen. Lilla närmar sig och jag säger snabbt att jag inte vill ha någon hjälp.. Lilla ignorerar detta och börjar plocka ur med dunder och brak.

 

Lilla: Så. Nu hjälper jag dig. Det är väl väldigt snällt?

Jag: Hmm.. Ja.

Lilla: säg tänkjo

Jag: thank you

Lilla: sådärja!

 

 

"Men kom igeeen me vällingen då!!!", vrålar Lilla från soffan och påminner mig om ett samtal med min lillebror häromdagen. Lilla dricker fortfarande välling till frukost och jag har inga planer, just nu, på att sluta med detta. Stora vägrade välling, så där blev det gröt vid 05.00 i stället. Väldigt okul. Det var ju tänkt att han skulle få välling ju!! Det skulle han ju sedan dricka till treårsdagen och sedan tar man bort vällingen. Så gör man. När då Lilla började med välling så blev vi överlyckliga. Vällingen, denna Guds gåva till småbarnsföräldrar! Sluta med välling?!? Aldrig i livet! Vällingen som tagit oss genom sjukdomar, kaosmornar och allehanda svårigheter. Den tar vi inte bort, bara sådär!

 

Nåväl, samtalet med lillebror. När min syster och jag var små gällde vissa regler. Hemgjort allt. Bröd, müsli, sylt, köttbullar.. Falukorv och blodpudding var grisföda (mamma undrar fortfarande hur vi är skapta som ger blodpudding till barnen, för det gör vi) och mest förbjudet av allt var kalaspuffar. När vi fick K-special med (hemlagad och helt galet god) hallonsylt hos mormor, då var det fest. Dock visste vi ju att det var kalaspuffarna, dessa sockerdränkta, små fluffiga riskorn, som var det allra bästa. Där var det totalt stopp (som med videon ungefär), djävulens påfund kalaspuffarna hade inget i vårt skafferi att göra. På något sätt förstod vi väl det till slut.

 

Döm då om min förvåning, när jag under ett besök hemma (jag hade flyttat hemifrån redan) hittar ett paket kalaspuffar i skafferiet. Frågade givetvis vems det var, för jag förstod ju att vi måste ha haft besök. Helt obesvärat svarar mamma att det är lillebrors. "Äter han dom??? Får han sånt?!" frågade jag helt förvirrad och får till svar "ja, han vill ha dom där". VILL HA, sen när räckte det? 

 

Jag trodde i min enfald att det man bestämt och tyckt när man fick första barnet (eller varför inte redan innan, när man ändå vet allt), det skulle vara likadant hur många barn man än fick. Man har väl principer.

 

Sen så blir man ju lite mer nyanserad när man själv har barn. Vad som är viktigt kan ändras.

 

"Vaddå, fick ni inte det? Varfördådå??" Var givetvis lillebrors reaktion. Ja, av samma anledning som mina barn inte får det. Det är bara skit. Men så har ju jag bara två barn, så jag har ju inte hunnit ge upp allt än.

Det finns mycket man inte förstår sig på här i världen.

 

En av sakerna som övergår mitt förstånd är hur detta, i vissa kretsar, kan vara en delikatess.