Vardagens vedermödor kliar och sticks

 Jag har under min konvalescens ägnat mig helhjärtat  åt  My big fat gypsy wedding. Tjejer  i stora maränger deluxe, som ägnar livet åt att ägas av sin far och sedan sin man, som blir tagna ur skolan som tolvåringar för att de ändå bara behöver kunna städa och passa upp sin man. Jag har förstås förfasats över hur de lever, instängda i sina husvagnar, medan killarna kan leva helt andra liv, fria från all kontroll. Ingens liv har verkat särskilt lockande, de känns alla som fjortisar, hon gnuggandes på redan rena ytor, hemma i sina lösnaglar och han drivandes ute på krogen med sina fjantiga kompisar. De pratar så utpräglade dialekter att de ibland måste textas för att förstås.

 

Själv lever jag ju ett helt annat liv. Trodde jag.

 

Jag har inga lösnaglar, jag är ogift och jag kan läsa och skriva. Och, det är ju tur eftersom jag måste kunna läsa bruksanvisningen till LUSMEDLET. 

 

Så plötsligt står jag där. Med influensa, trött så in i väggen, och avlusar mina barn och mig själv mitt i natten. Då när jag efter fem timmars sanering av hela huset, håren och golven och taken, står och rengör handfatet 23.30 på natten, då slår det mig. Jag är precis som dom! 

 

Min oäkta livskamrat är på after work och jag står och städar och avlusar mina barn, trots att jag är sjuk, mitt i natten. Jag står och  gnuggar en yta som redan är ren och börjar prata en helt obegriplig dialekt. 

 

Tack och lov lyckades jag ta mig ur förtrollningen lite genom att skicka iväg ett bittert sms till min husband to be och det tror jag inte att en riktig traveller kan kosta på sig.

 

Oron som består är att jag plötsligt ska beställa en riktig rosa tyllhög med plastdiamanter på, för att det är det som känns finast till mitt kommande bröllop. Snälla stoppa mig om det händer!