Vardagens vedermödor kliar och sticks

I helgen väntar:

Behandling mot springmask för alla i familjen
Städning, tvättning, städning, tvättning, sanering
Pepparkaksbak
Beslut om jag ska äta pepparkaksdeg och ha ont i magen eller inte
Lite julpynt
Tvinga ut Lilla på någon uteaktivitet
Ta med Stora till simhallen
Middag med barnen bland vitvit inredning och kristalljusstakar
Eventuellt beslut om att ersätta något vi haft sönder under middagen

Just nu sitter Lilla och gråter i soffan för att jag inte tänker dela ut lördagsgodis efter frukost. "Titta, nu har jag fått rinnögon också för att jag fått vänta så länge på att se svamp Bob".

Stora spelar innebandy med pappan och jag funderar på att kanske gå in på Lillas rum och göra en större rensning av skräp. Alternativt dricka mer kaffe och läsa lite tidningar. Kanske lika bra det innan städchefen kommer hem och sätter punkt för min lata lördag.

Är lite omtumlad efter dagens utflykt. Sedan jag började "gilla" flera facebooksidor där hjälp efterlyses till behövande familjer, har det blivit ännu tydligare hur många det är som inte fixar tillvaron ekonomiskt. Inte för att jag inte visste det, men när det specificeras vilka som behöver hjälp och med vad, blir det så nära.

Hittade en mamma som behövde hjälp och som bor nära, så jag kunde köra dit och lämna blöjor, leksaker, tvättmedel, toapapper och så vidare, som jag kunde bidra med och som två av mina fina kollegor kunde avvara. Det känns bra att veta att sakerna kommer fram och kommer rätt.

Omtumlad är jag. Det är inte varje dag som man kliver rakt in i någons liv när den är som mest sårbar. I jobbet är det en sak, men som privatperson blir det så annorlunda. Det känns väldigt bra att få dela med sig till någon i alla fall och jag är säker på att sakerna kommer till användning.

Jag letar just nu efter någon att ge barnkläder, leksaker, matcheckar till. Jag läser de efterlysningsannonser som finns på facebook och försöker hitta någon som stämmer in i storlekar och ålder på de grejer jag har.

En tanke väcks dock när jag läser efterlysning efter efterlysning och det gäller husdjur. I var och varannan annons efterlyses kattsand och kattmat. Är det en mänsklig rättighet att ha husdjur? Jag kan förstå den som lever ensam och har svårt att ha kontakt med människor omkring sig, men en ensamstående förälder med tre barn, där kan jag inte fatta grejen. Jag ger gärna bort matcheckar men om dessa matpengar används till kattmat och kattsand så vill jag inte ge!

Jag har själv omplacerat djur som jag inte haft möjlighet att ta hand om. Då var det visserligen inte p.g.a ekonomin, men jag tycker inte att det spelar någon roll. Det var min kattbebis som jag fick omplacera och jag saknar henne fortfarande, men det var helt rätt att omplacera. Har man inte möjlighet att ta hand om sitt djur så kan man inte ha något. Står man utan pengar till mat och kläder till barnen så har man inte katt!!

Jag är inte så introvert som jag borde vara nu när det är modernt och allt.

Igår var jag på skolråd och det gick så bra, så bra. Jag nickade lite, frågade någon följdfråga och var väldigt diskret. Och plötsligt. Poff bara, så hände något och jag återtog min normala skepnad. Frågan kom upp om tjej- och killgrupper, där tjejerna ska få prata (eftersom alla tjejer är blyga och tillbakadragna och inte vågar prata när killar bara taaaar allt utrymme) och killarna ska också få prata, fast detta var tydligen inte lika viktigt. Killarna skulle inte få prata med tjejerna eftersom alla killar bara pratar och pratar och alltid vågar stå för sina åsikter, tar plats på alla andras bekostnad och själva uppenbart inte känner av någon hierarki i gruppen för att ALLA är exakt likadana. Det finns inga människor, det finns inga personer, det finns bara tjejer som ALLA har samma behov som alla andra med snippa och killar som ALLA har samma behov som alla enskilda individer med snopp. Så enkelt är det.

Så enkelt är det för mig att vara tyst och där kunde jag inte hålla mig längre. Samtal ja tack. Mindre grupper, ja tack. Närvarande vuxna som inte är på väg någonstans, till det de egentligen borde göra, ja tack. Skapa möjlighet och utrymme för samtal. Vuxna som finns närvarande (och inte sitter och bloggar...) hemma och på skolan. Vuxna som inte är två stycken på 60 barn och som faktiskt kan finnas där när ett samtal föds. Ja tack!! Killar och tjejer och alla däremellan som kan få mötas.

Självklart kan det finnas utrymme för, som en klok lärare påpekade, prat som handlar om kroppen, där man kanske kan behöva vissa samtal som är bara för ena eller andra könet. I övrigt kanske det kan vara bra med möten över könsgränserna. Vi lever ju ändå i samma samhälle, ska fungera tillsammans, är människor med olika och lika behov och sätt att vara. Oberoende av de mellanbensliga tillgångarna.

Kerstin Weigl undrar på aftonbladet om det är något polismästaren INTE säger och om det är något han skulle behöva säga, när han säger att polisen möter ohyggligt många människor som mår dåligt. Det är väl ganska uppenbart. Polisen möter ohyggligt många som mår dåligt och det är förmodligen ingen överraskning när någon av dem begår ett grovt våldsbrott. Det är bara en tidsfråga.

Överallt finns människor som behöver hjälp, alternativt behöver spärras in, för att inte vara en fara för sig själva eller för omgivningen.

När en människa börjar vara ute och "smyga på" andra, bryter sig in hos folk bara för att ta saker och ställa dem på annan plats, flyttar saker mellan grannarnas hus, står och stirrar in genom folks fönster, pratar med sina barn genom en osynlig ledning i skogen, går ut och blir nerkyld, utan kläder i höstrusket, sitter i ett dike i timmar och pratar med någon som inte finns... Då kan man kanske tänka, eftersom personen själv inte förstår att det är dags att ta sig till psykakuten, att det är samhällets tur att ta vid. Oroliga grannar ringer polisen, soc, psyket men inget händer. Grannar polisanmäler till slut människan för stöld, polisen kommer och ser förstås att stöld inte är huvudproblemet. De tar med sig människan till psykakuten och alla grannar tänker att nu ska hon äntligen bli omhändertagen på något sätt och få den vård hon behöver. Det kanske hon fick också. Vård. I 20 timmar. Snabbvård. För sedan var hon tillbaka igen, hemkörd och avlämnad, i samma skick som innan snabbvården. Hon kanske fick en spakväll? Fotbad? Vad hände med LPT?

Det är så ovärdigt att sitta smutsig, mager och nerkyld i ett dike, pratandes med osynliga varelser och bli hittad av en granne som får följa en till en väntande polisbil.

Det är klart att det finns sånt som polisen inte säger! Hur mycket som helst. Polisen vet hur många galningar och potentiella galningar som lever sida vid sida med oss andra. De som släpper ut människor från psyket på grund av platsbrist, de vet också hur många som går runt som bomber på väg att brisera. Frågan är bara vad de ska göra. Man kan inte lägga människor på hög (det görs redan) och det finns inte plats. Det hjälper inte att som personal skrika stopp, för det är det ingen som bryr sig om. Särskilt inte chefen. Chefen vet också att det inte finns möjlighet att göra något, för det chefen ska göra är att dra ner lite till, spara lite, för det finns inte pengar. Chefen vill också att det ska se annorlunda ut, men det gör det inte.

Alla vi som arbetar med människor i fokus vet det och ser det. Det börjar med de minsta, som i te får det stöd de behöver och sedan fortsätter det. Polisen ser det uppenbara. Förskollärare ser också. Exempelvis hur det ser ut innan det går riktigt fel. Hur det ser ut när man behöver stöd och hjälp för att fungera redan när man är liten. Det får man inte.

Överallt finns människor som inte fixar livet och som blir en fara för sig själva och andra. Det är klart att polisen bara skulle vilja vråla ut över hela presskonferensen precis allt han vet och att det bara är en fråga om "när" och inte "om" det händer igen.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article17773509.ab