Vardagens vedermödor kliar och sticks

Kerstin Weigl undrar på aftonbladet om det är något polismästaren INTE säger och om det är något han skulle behöva säga, när han säger att polisen möter ohyggligt många människor som mår dåligt. Det är väl ganska uppenbart. Polisen möter ohyggligt många som mår dåligt och det är förmodligen ingen överraskning när någon av dem begår ett grovt våldsbrott. Det är bara en tidsfråga.

Överallt finns människor som behöver hjälp, alternativt behöver spärras in, för att inte vara en fara för sig själva eller för omgivningen.

När en människa börjar vara ute och "smyga på" andra, bryter sig in hos folk bara för att ta saker och ställa dem på annan plats, flyttar saker mellan grannarnas hus, står och stirrar in genom folks fönster, pratar med sina barn genom en osynlig ledning i skogen, går ut och blir nerkyld, utan kläder i höstrusket, sitter i ett dike i timmar och pratar med någon som inte finns... Då kan man kanske tänka, eftersom personen själv inte förstår att det är dags att ta sig till psykakuten, att det är samhällets tur att ta vid. Oroliga grannar ringer polisen, soc, psyket men inget händer. Grannar polisanmäler till slut människan för stöld, polisen kommer och ser förstås att stöld inte är huvudproblemet. De tar med sig människan till psykakuten och alla grannar tänker att nu ska hon äntligen bli omhändertagen på något sätt och få den vård hon behöver. Det kanske hon fick också. Vård. I 20 timmar. Snabbvård. För sedan var hon tillbaka igen, hemkörd och avlämnad, i samma skick som innan snabbvården. Hon kanske fick en spakväll? Fotbad? Vad hände med LPT?

Det är så ovärdigt att sitta smutsig, mager och nerkyld i ett dike, pratandes med osynliga varelser och bli hittad av en granne som får följa en till en väntande polisbil.

Det är klart att det finns sånt som polisen inte säger! Hur mycket som helst. Polisen vet hur många galningar och potentiella galningar som lever sida vid sida med oss andra. De som släpper ut människor från psyket på grund av platsbrist, de vet också hur många som går runt som bomber på väg att brisera. Frågan är bara vad de ska göra. Man kan inte lägga människor på hög (det görs redan) och det finns inte plats. Det hjälper inte att som personal skrika stopp, för det är det ingen som bryr sig om. Särskilt inte chefen. Chefen vet också att det inte finns möjlighet att göra något, för det chefen ska göra är att dra ner lite till, spara lite, för det finns inte pengar. Chefen vill också att det ska se annorlunda ut, men det gör det inte.

Alla vi som arbetar med människor i fokus vet det och ser det. Det börjar med de minsta, som i te får det stöd de behöver och sedan fortsätter det. Polisen ser det uppenbara. Förskollärare ser också. Exempelvis hur det ser ut innan det går riktigt fel. Hur det ser ut när man behöver stöd och hjälp för att fungera redan när man är liten. Det får man inte.

Överallt finns människor som inte fixar livet och som blir en fara för sig själva och andra. Det är klart att polisen bara skulle vilja vråla ut över hela presskonferensen precis allt han vet och att det bara är en fråga om "när" och inte "om" det händer igen.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article17773509.ab