Vardagens vedermödor kliar och sticks

Jag är inte så introvert som jag borde vara nu när det är modernt och allt.

Igår var jag på skolråd och det gick så bra, så bra. Jag nickade lite, frågade någon följdfråga och var väldigt diskret. Och plötsligt. Poff bara, så hände något och jag återtog min normala skepnad. Frågan kom upp om tjej- och killgrupper, där tjejerna ska få prata (eftersom alla tjejer är blyga och tillbakadragna och inte vågar prata när killar bara taaaar allt utrymme) och killarna ska också få prata, fast detta var tydligen inte lika viktigt. Killarna skulle inte få prata med tjejerna eftersom alla killar bara pratar och pratar och alltid vågar stå för sina åsikter, tar plats på alla andras bekostnad och själva uppenbart inte känner av någon hierarki i gruppen för att ALLA är exakt likadana. Det finns inga människor, det finns inga personer, det finns bara tjejer som ALLA har samma behov som alla andra med snippa och killar som ALLA har samma behov som alla enskilda individer med snopp. Så enkelt är det.

Så enkelt är det för mig att vara tyst och där kunde jag inte hålla mig längre. Samtal ja tack. Mindre grupper, ja tack. Närvarande vuxna som inte är på väg någonstans, till det de egentligen borde göra, ja tack. Skapa möjlighet och utrymme för samtal. Vuxna som finns närvarande (och inte sitter och bloggar...) hemma och på skolan. Vuxna som inte är två stycken på 60 barn och som faktiskt kan finnas där när ett samtal föds. Ja tack!! Killar och tjejer och alla däremellan som kan få mötas.

Självklart kan det finnas utrymme för, som en klok lärare påpekade, prat som handlar om kroppen, där man kanske kan behöva vissa samtal som är bara för ena eller andra könet. I övrigt kanske det kan vara bra med möten över könsgränserna. Vi lever ju ändå i samma samhälle, ska fungera tillsammans, är människor med olika och lika behov och sätt att vara. Oberoende av de mellanbensliga tillgångarna.