Vardagens vedermödor kliar och sticks

Vi har varit på Storas match. Fint väder och trevliga föräldrar, som alltid. Vinst blev det också. Morgonen började dock med att jag fick stränga order om att inte "hålla på å skrika så att det hörs över hela planen". När jag försökte säga att jag ju bara hejar på, så fick jag höra att det får jag minsann göra tyst för mig själv. Försvarade mig med att jag ju nästan aldrig (jaja, hur noga kan det vara med frekvensen!?) ropar åt Stora själv, utan åt hela laget. Fick till svar att jag ska vara tyst för att jag "kan ju inte ens reglerna"! I vilket fall som helst så fick jag så snällt komma över åthutningen och tyst åka iväg.

Jag var tyst. Jätteduktig. Den som inte var tyst var Lilla. Sura, gnälliga Lilla. Det gräts, snorades och tiggdes fika. "Jag kan inte leva längre om jag inte får en kaaaaaka...Ja är så utsvulten att jag dööööör!!" Vrålades över hela planen. Himla roligt alltihop... (Ska fråga när Stora kommer hem om det inte är bättre att jag kommer själv och ropar litegrann bara.)

Jag köpte EN kaka till gnällspiken och tog sedan risken att mitt barn skulle dö av svält under den tid som återstod av matchen. Världens dummaste mamma. Nåväl som jag sa till Lilla så tyckte jag inte att han var så snäll heller, så nu är vi nog kvitt.

Eftermiddagen bjuder på kalas på Lekland och inför detta spektakel blev jag väckt 05:30 i morse. Man vill ju inte missa kalaset.