Vardagens vedermödor kliar och sticks

för mig betyder halloween ingenting. Jag tycker inte att det är jättecoolt med spökiga utklädningar (på vuxna) och tycker att "spökmat" ser så vidrigt ut att jag bara blir äcklad, inte road. Chokladpudding i hundbajspåse- nej tack på den.

Det kanske bara är att insé att allting har ett slut. Till och med ens favoritsmink. 

Det kändes lite osäkert att köra rakt ut i ingenting i morse. Men jag var ganska modig efter starten på dagen och tvekade inte.

Det är så uppfriskande för själen att få vakna 04:55 på morgonen. Eller inte. Men så här har vi ju haft det i 10 år. 

• Jag vet vad de har i sitt kylskåp. Jag behöver nog inte ens titta in där för att kunna lista upp ganska exakt vad som finns. Detta beror inte enbart på att jag rotat mycket i deras kyl, om det nu var någon som trodde det. De är ganska förutsägbara. Milt uttryckt. Jag tror eventuellt att även deras yngsta barnbarn skulle kunna svara på frågan vad dessa två äter till frukost.För övrigt så äter man frukost. Punkt.

 

• Jag vet ungefär vad de röstar på. Jag är nog mer säker på vad de röstade på än vad jag själv röstade på. Hur rimligt det är att man har så dålig koll på sin egen röstning, det är ett annat kapitel.

 

• Jag vet vad de gör på sin fritid. En har ingen fritid, så det är ju enkelt. Den andra har just skaffat sig fritid, så där skulle det kunna dölja sig några nytillkomna aktiviteter i smyg (som att jobba?), men i övrigt tror jag att jag vet.

 

• Jag vet hur de reagerar om man råkar nämna att man varit inne en hel solig vinterdag (de informerar chockat övriga familjemedlemmar. Förmodligen för en stunds debriefing "ja när jag fick veta det här stod jag i skidspåret och hade precis ringt upp för att bara höra hur läget var.....")

 

• Sist men inte minst... Jag vet vad de har för musiksmak, typ. Det är körer och det är vackra psalmer i ny tappning, både klassiskt och modernt (psalmerna alltså), lite visor och lite rockvisor och så lite opera, jamen på ett ungefär så.

 

Har jag sökt på detta??? På jobbdatorn till på köpet!! Det känns ju inte riktigt stabilt. Särskilt som jag inte minns det. Och för övrigt, vad är "bilderberg "?

Har jag sökt på detta??? På jobbdatorn till på köpet!! Det känns ju inte riktigt stabilt. Särskilt som jag inte minns det. Och för övrigt, vad är "bilderberg "?

Inte för att dagen i övrigt bjöd på något finväder, men morgonen såg lovande ut. Det liksom brann borta i horisonten. 

Fick ett samtal idag. Från Storas skola. Det händer någon gång nu och då och det är sällan något allvarligt. Nu börjades samtalet i alla fall med allvarlig röst och en person som sa "det har hänt en lite tråkig sak idag...". Min första reaktion var att ropa rakt ut "o herreguuuud, ligger någon på sjukhus?????", men jag hann stoppa mig och tänkte att jag bara skulle lyssna och viskade bara ett labilt "ja?". Det lite tråkiga var att Stora skjutit sönder en ruta på skolan. Det var av misstag och Stora hade genast gått till läraren och berättat och hade själv förstått hur fel det blev och varför man inte ska skjuta slagskott mot en vägg full av fönster. Learning by doing.

Allmänt utmattad av den inledande chocken, när jag hann se hur Stora spräckt huvudet på någon av misstag eller själv blivit utsatt för gud vet vad, så kände jag att det här med rutan var en värdslig sak. Av respekt för den jag pratade med lyckades jag hålla tyst om min inställning och försökte dölja min nyfunna bubblande glädje. Det är nog lika bra att jag håller tyst också tills det är klart om det blir någon betalning från min sida också. Det kan tänkas att glädjebubblet avstannar något. Lite som ett glas läsk som stått på köksbänken över natten. Not so much sprittande kolsyra. Stora har i alla fall meddelat att han kommer att bidra med alla pengar han har. Detta innebär i runda slängar en 40 kronor.

Idag ska jag själv ringa ett par allvarliga samtal. Kanske jag ska börja med att spela lite begravningsmusik i bakgrunden och säga att jag har något tråkigt att berätta. Då tror jag inte att det som är faktiskt "lite jobbigt" känns så himla farligt.

Som jag själv började ett samtal med mina föräldrar (ett samtal som handlade om poliser, bland annat) när jag var 15: "om man jämför med att få HIV så är det inte sååå farligt".

Plötsligt stannade allt av igen och jag fick lägga ner alla planer på umgänge, promenader, tvätt, simhall, jobb och annat som går utanför ramarna tystnad och mörker. En underbar migränhelg alltså. Nu, fyra dygn senare är jag nästan normal. Ser inte normal ut och är väldigt trött, men det tar sig.

Nu trycker jag att den här sajten är lite nedlåtande... 

FN-dagen närmar sig och flaggor ska målas...

Ett barn kommer fram och pekar på en bild:
"Jag ska göra den där. Vad är det för land?"
"Makedonien"

Barnet går tillbaka till sin kompis och säger:
"Mats Vedonien, det är ju som han...Mats Velander!"

I skrivande stund slår Lilla på  Stora med sina "nonchackas" över ryggen. Detta har pågått i fem minuter. Vi har försökt avstyra det hela men eftersom båda tyckte att detta var en rolig aktivitet, så lämnade vi dem åt sitt öde. Är det en lek? Något religiöst? Har Stora blivit katolik och tror att det är påsk? Obegripligt i varje fall. Nu har de slutat och Lilla hotar pappan med att spränga övervåningen, medan Stora står och stör pappan som målar tak.

Jag hatar att löneförhandla. För övrigt så hatar jag när jag inte står på mig också! Inte för att jag nu blir fattigare, men ytterst marginellt mycket rikare. 

..har hänt. Det har kommit en müsli som jag kan äta. Detta skulle kunna låta positivt,  men för en müslimanisk person så är det en katastrof. Nu är jag inne på tredje kvällen med fil och müsli som middag. Det är så sinnessjukt gott!! Just nu döljer jag min "påtår" i en kaffemugg. Tur att det inte är sprit som är min svaghet. Müsli är ju positivt på sitt sätt. När min mage stabiliserat sig efter överdosen åtminstone... Jag har på jobbet, lite för långt till en toalett för att det här ska kännas som ett vettigt middagsalternativ.

Dagens bästa: 

Vi renoverar och det är typ det tråkigaste jag vet. Tack och lov (på ett sätt) är min man mycket mer engagerad i renoveringen. Fy fan för det (på ett annat sätt). Alltså, det är jättekul att ha ett fint hus och renoveringen behövs väl, kanske. Å andra sidan innebär dessa renoveringshelger att jag har fullt ansvar för barnen, maten, disken, mitt jobb, handla, träningar och matcher. Dessutom tror min man att det bara är han som har något att göra, vilket leder till att jag förväntas springa fram och tillbaka som en jojjo med kaffekoppar, plastpåsar, penslar och annat viktigt. Med andra ord så blir jag avbruten i det jag gör exakt hela tiden. Viss irritation uppstår.

Idag kom dessutom mannen ner och säger att medan färgen torkar så ska han gå en powerwalk. Vips var han ute och jag insåg att min chans till motion därmed var över.

Min tid utanför huset har idag bestått av en shoppingrunda i klädaffärer tillsammans med Lilla och Bästisen. Jag menar för övrigt Lillas Bästis, inte min. Himmelens avkopplande alltså! Vad gör man inte för att få komma ut en stund?!

När klockan var 07:30 hade jag varit vaKen i två och en halv timma, hade hunnit jobba i en och en halv timma och hade hunnit prata allvar om lördagsgodis ungefär 15 gånger. Stora hade gråtit för att jag hävdade att 96 visst gick att dela med två och Lilla hade gråtit över att måsta äta upp sin pytteminimacka till frukost.

I enlighet med svenska sedvänjor har vi startat fredagskvällen med tacos. Sedan följer fredagsmys a.k.a chips och saft och film (med tillhörande syskonbråk om vilken). Jag myser med paddan (pappan höll jag på att skriva, men det var inte riktigt sant) och halvtittar på filmen. Egentligen skulle jag vilja sätta mig och göra bort lite jobbgrejer, men jag förstår att det skulle räknas som försummelse, så jag låter bli.

Inför min andra förlossning fick jag ett besök hos en aurorabarnmorska. Ett enda futtigt besök, sent i graviditeten, som skulle räcka för att ta hand om en massiv ångest från förra förlossningen. 

Kan det inte finnas några enkla förklaringar? Inget med skönt hit å dit, vitt kladd som hoppar ut, eller andra onödiga beskrivningar. Ska man måsta göra en egen bok?!

En av de svåraste sakerna när barnen blir större är att släppa taget. Att låta linan bli längre. Idag har Stora varit på bio ensam med en kompis för första gången. Stora kom hem och frågade om lov och jag nästan skrek "NEJ!!!", sedan övergick det i "vänta lite, jag måste tänka". När jag hade tänkt klart insåg jag att det enda rätta var att låta honom gå. Stora är pålitlig, kompisen är pålitlig och de vågar! 

Har just sålt en grej på blocket. När spelet hämtades blev det väldigt konstig stämning. Jag drabbas alltid av en känsla av att vilja ge bort grejerna och hoppa över betalningen, så också den här gången. Kan jag också skylla på att jag var stressad? Jag vet inte. 

Jag står inför nya utmaningar på jobbet som jag ser fram emot nåt alldeles vansinnigt. Jag har väntat på den här chansen i flera år, ibland lagt tankarna på hyllan och till och med bestämt mig för att det var omöjligt och inget att sträva efter. Nu står jag i alla fall inför ett nytt spännande kapitel och det känns så jäkla bra! Det gör att jag vaknar 05:00 även fast hela familjen sover, att jag har tusen tankar som bara väntar på att komma upp till ytan och att jag kommer att få en krävande höst, men det ska verkligen bli kul.

Det är ju faktiskt så att man mellan avlusningarna, renoveringen, barnens träningar och de egna havererade försöken till ett aktivt liv, också ska ha ett jobb och nu får jobbet ta mer tid och lössen mindre. En rättvis fördelning av tid kan jag tycka, efter alla timmar med luskammen.