Hjärtat ute på vift

En av de svåraste sakerna när barnen blir större är att släppa taget. Att låta linan bli längre. Idag har Stora varit på bio ensam med en kompis för första gången. Stora kom hem och frågade om lov och jag nästan skrek "NEJ!!!", sedan övergick det i "vänta lite, jag måste tänka". När jag hade tänkt klart insåg jag att det enda rätta var att låta honom gå. Stora är pålitlig, kompisen är pålitlig och de vågar! 

När jag hade tänkt ett par varv till insåg jag att det här är fantastiskt.  Min Stora vågar gå på bio själv och fixar det! Det är ju precis det jag vill, att barnen ska vara självständiga, ha självförtroende och att de ska våga växa. 

Hade jag varit ensam bestämmande (samt att barnen hade sagt ja till mina begränsningar), hade barnen aldrig fått göra något. Inget cykla själv till skolan, inget hoppa från trampolinen, inget simma i havet på djupt vatten, ingen bio, inget åka buss själv. Ingenting. Tack och lov tjatar Stora till jag säger ja, eller så säger andras föräldrar ja och så kan jag bara insé att mina barn är så mycket mer kompetenta än vad jag vågar låta dem vara. Mina kloka, modiga och fantastiska barn!
Trackback
RSS 2.0