Vardagens vedermödor kliar och sticks

När man är inne på tredje natten utan sömn och i tre dygn har lyssnat på sitt barn som gråter av magont, då tänker man inte riktigt klart.

 

När klockan blivit 03.00 och det är dags för den andra natten på akutmottagningen, då får man vara glad över att komma fram. Hjärnan är avstängd, man vet inte om man gör rätt eller fel längre. man vet bara att barnet skriker i himmelens sky och att man borde ha åkt redan.

 

Vad gör man då i mina skor? Jo, man går och tvättar sig och byter trosor! Jag vet inte om jag trodde att jag skulle måsta visa upp självaste födslokanalen där på akuten, trots att jag inte hade ont någonstans. 

 

Vi kom i alla fall fram och det kanske var tur att jag åtminstone hade snygga trosor, för plötsligt stiger en av mina första barndomsvänner in genom dörren till undersökningrummet. Barnet, som skrikit i timmar, låg snällt och vilade på britsen och svarade på alla frågor. Jag såg ut precis som man gör på tredje nattens vak, utan dagsömn, med gamla plyschmjukisar, storkoftan och otvättat hår. Det är precis i såna ögonblick jag träffar alla människor som jag inte sett på över tio år. Vart tog värdigheten vägen!? Kan hända borde jag ändå ha visat trosorna "titta, jag har nya trosor!". Då hade han förstått att jag inte bara är en sliten, sliten mamma, med hjärnan på sned, utan verkligen någon som har mycket mer att komma med. Trosor till exempel.

 

 

Som utpräglad morgonmänniska är jag inte road av att vara vaken på natten. Gillar inte när fester sträcker sig efter kl 24 ( egentligen är jag nöjd redan 23.00) och jag blir sjuk av att inte få sova ordentligt.

 

i natt har vi haft ont-i-magen-cirkus-helvete igen. Lilla, som verkar ha blivit överkänslig mot sitt magont och dessutom tycker att det här med nattliga utflykter till sjukhuset är ganska lajbans, kräver att få ligga i soffan, åka till sjukhuset, se film, byta säng, kliva upp. Detta under ett utbrott med högljudda skrik. Det blev efter en vända till soffan, avslag på samtliga krav. "DOKTOR F SAAAA ATT DU INTE SKULLE ÅKA TILL SJUKHUSET I NATT!!!", "HAN SAAAA NEEEEEEEEJ!!!!! sa jag. Eller brölade. Eller nästan skrek. Eller rent av skrek. Det är nog en definitionsfråga.

 

kände mig helt säker på min bedömning av läget i alla fall och gör det fortfarande. Idag är Lilla piggare än någonsin och på ett strålande humör, full av energi som kanske inte helt matchar min engerginivå. Vi ska köpa påskliljor och fira lite påsk. Lilla har snokat reda på att det är fredag och krävde fredagsmys redan i morse. Jag funderade ett ögonblick på att förklara det här med långfredag och att det här inte är ett tillfälle att fira, men avstod och sa bara nej i stället. Av någon underlig anledning var det bra sen.

Nästa vecka är det shoe-shopping på listan. Jag hoppas att alla inblandade förstått att vi inte är klara förrän de gråter av rördhet över hur perfekta skor jag hittat. 

 

Tur att det inte köps några skor idag. Jag känner nämligen ingen annan än mig själv som har så dålig kroppskontroll att den kan fastna med foten under den dörr den ska gå in genom. En helt vanlig dörr, inga hinder i övrigt och ändå fastnar lilltån under dörren. Hur gick det till? Jag siktade ju så bra!

Jag fortsätter min återhämtningsfas och därmed också min konsumtion av kvalitetstv. Eftersom avsnitten av travellers weddings verkar vara slut så har jag gett mig i kast med "say yes to the dress". Detta har givetvis lett till att jag släppt tanken på rosa tyllhögar, men nu i stället undrar om jag borde börja om att leta klänning. Jag har nämligen förstått att jag måste gråta för att det ska vara rätt klänning. Börjar undra om jag förhastat mig som "bara" var supernöjd med min klänning. Det verkar inte vara tillräckligt rätt då. 

 

hmmm..får ta och se ett par avsnitt till och se vart det landar.

När man står och ska hänga upp ett par nytvättade trosor i tvättstugan och en granne kommer in och man snabbt GÖMMER trosorna i tvättkorgen igen för att de är så fruktansvärt fula.

 

ja, då är det dags. Dags för länge sen alltså..

 

När grannen hade gått ut slängde jag genast två par skamsna underbyxor i soporna.

 Jag har under min konvalescens ägnat mig helhjärtat  åt  My big fat gypsy wedding. Tjejer  i stora maränger deluxe, som ägnar livet åt att ägas av sin far och sedan sin man, som blir tagna ur skolan som tolvåringar för att de ändå bara behöver kunna städa och passa upp sin man. Jag har förstås förfasats över hur de lever, instängda i sina husvagnar, medan killarna kan leva helt andra liv, fria från all kontroll. Ingens liv har verkat särskilt lockande, de känns alla som fjortisar, hon gnuggandes på redan rena ytor, hemma i sina lösnaglar och han drivandes ute på krogen med sina fjantiga kompisar. De pratar så utpräglade dialekter att de ibland måste textas för att förstås.

 

Själv lever jag ju ett helt annat liv. Trodde jag.

 

Jag har inga lösnaglar, jag är ogift och jag kan läsa och skriva. Och, det är ju tur eftersom jag måste kunna läsa bruksanvisningen till LUSMEDLET. 

 

Så plötsligt står jag där. Med influensa, trött så in i väggen, och avlusar mina barn och mig själv mitt i natten. Då när jag efter fem timmars sanering av hela huset, håren och golven och taken, står och rengör handfatet 23.30 på natten, då slår det mig. Jag är precis som dom! 

 

Min oäkta livskamrat är på after work och jag står och städar och avlusar mina barn, trots att jag är sjuk, mitt i natten. Jag står och  gnuggar en yta som redan är ren och börjar prata en helt obegriplig dialekt. 

 

Tack och lov lyckades jag ta mig ur förtrollningen lite genom att skicka iväg ett bittert sms till min husband to be och det tror jag inte att en riktig traveller kan kosta på sig.

 

Oron som består är att jag plötsligt ska beställa en riktig rosa tyllhög med plastdiamanter på, för att det är det som känns finast till mitt kommande bröllop. Snälla stoppa mig om det händer!