Vardagens vedermödor kliar och sticks

När man är inne på tredje natten utan sömn och i tre dygn har lyssnat på sitt barn som gråter av magont, då tänker man inte riktigt klart.

 

När klockan blivit 03.00 och det är dags för den andra natten på akutmottagningen, då får man vara glad över att komma fram. Hjärnan är avstängd, man vet inte om man gör rätt eller fel längre. man vet bara att barnet skriker i himmelens sky och att man borde ha åkt redan.

 

Vad gör man då i mina skor? Jo, man går och tvättar sig och byter trosor! Jag vet inte om jag trodde att jag skulle måsta visa upp självaste födslokanalen där på akuten, trots att jag inte hade ont någonstans. 

 

Vi kom i alla fall fram och det kanske var tur att jag åtminstone hade snygga trosor, för plötsligt stiger en av mina första barndomsvänner in genom dörren till undersökningrummet. Barnet, som skrikit i timmar, låg snällt och vilade på britsen och svarade på alla frågor. Jag såg ut precis som man gör på tredje nattens vak, utan dagsömn, med gamla plyschmjukisar, storkoftan och otvättat hår. Det är precis i såna ögonblick jag träffar alla människor som jag inte sett på över tio år. Vart tog värdigheten vägen!? Kan hända borde jag ändå ha visat trosorna "titta, jag har nya trosor!". Då hade han förstått att jag inte bara är en sliten, sliten mamma, med hjärnan på sned, utan verkligen någon som har mycket mer att komma med. Trosor till exempel.