Äldre tidsmaskiner...

..kan också tuta ibland när du låser dörren. Bara sådär.

In i tidsmaskinen

Jag har fått en ny bil. Eller en väldigt gammal ny bil. Aka The Lightsaber.

Information till dig som plötsligt ska köra en bil från förra seklet:
1. Leta inte efter bakdörrarna. Det finns inga.
2. Man stoppar in nyckeln i låset och vrider om för att öppna och stänga bilen. Försök inte öppna på håll. Det är för mycket 10-tal.
3. Larmet kommer att gå när du öppnar bilen. Det gör inget. Fortsätt bara med det du ska göra så slutar det. Tids nog.
4. Förarsätet kan ha fastnat längst fram och detta kan innebära att du inte kan sätta dig i bilen. Kämpa på bara. När du nästan slitit loss sätet kan det plötsligt åka bakåt.
5. Säkerhetsbälten sitter oftast fast. Man får dra ut en liten bit och sedan gäller det att hålla andan resten av bilturen. Mer bälte än så kommer ej att komma ut.
6. Vindrutetorkarna går hela tiden. Det ska vara så.
7. Spolarvätskan sprutar direkt upp på taket.
8. Man måste växla när man kör manuellt växlad bil. Det är tydligen det "manuellt växlad" betyder.
9.Lägg allt du har med dig tvärs över barnen i baksätet (om du fått in barnen på något vis). Det går ändå inte att hitta knappen för att öppna bakluckan.
10.Tänk på att du ser dig som en "nära förälder" när du ska krypa in bakom ett säte som fastnat, för att hjälpa ett barn att spänna fast sig med säkerhetsbälten som inte går att dra ut. Närhet är bra. Finns ingen anledning att ta till svordomar. Attatchment parenting. Jättebra. Närhet jättebra.

Det friskar i

Det finns ett uttryck för medlidande som jag absolut inte förstår mig på och det är interjektionen "krya!" Nu senast en statusuppdatering om ett sjukhusbesök (inte mitt) och en radda "Krya!" från höger och vänster. Jag trodde att det var människor som inte förstod uttrycket "krya på dig" som börjat bara skriva så, men så är det inte. För mig låter det som kramiz, kjaaam, puzz, mammis, pappis...

Jag har trott att jag liksom var för gammal, men nu börjar jag undra om det är så att jag är för ung i stället, med tanke på vilka som tyckte att personen skulle "krya".

Nu gäller det

Ikväll hoppas jag att min man ska få för sig att gå en promenad eller något, så att jag i min ensamhet kan hänge mig åt min fäbless för kungahuset. En migräntablett till kaffet också så är kvällen räddad.

Fel diagnos

Stora frågar mig i hallen: Känner du någon som har epilepsi?
Lilla svarar snabbt från toaletten: Det gör jag!
Jag: Ja det gör du ju! Ska du berätta för Stora vem det är?
Lilla: JAG äter lypsyl. Jag gjorde ju det nyss!
Jag: Inte lypsyl, epilepsi!! Vem känner du som har epilepsi?
Lilla: Jaha... Ja det har ju NN.

Toaletterror

Alla med småbarn känner igen att man aldrig är ensam på toaletten. Minst 50%, gärna 100% av barnen ska alltid med in.

Nu trodde jag att detta höll på att gå över i det här huset. Stora är ju rätt stor och vill oftast inte följa med mig i så privata ärenden. Däremot kan det bli en hel del ovälkommet prat genom dörren. Gärna skrikandes från den våning jag INTE sitter på. Lilla kan hänga på dörren, hota att låsa upp, undra varför jag heeeela tiden, aaaaalltiiiiiiid, allltiiiiiiid låser aaaaaalllllaaaa dörrar, så himla orättvist!!! Men, jag är nästan alltid själv där inne.

Så, nu när jag börjar se slutet på en era och tänker att det här ska bli fantastiskt, så går vi (som man alltid gör när man har barn) in i en ny fas.

Nu för tiden ser det ut såhär:

Barnen är på nedervåningen och gör något eller inget, helt normal aktivitet.
Jag smyger upp på övervåningen för en lugnt och stilla toalettbesök.
Jag hinner precis sätta mig innan det börjar....
Stora vrålar "NÄÄÄÄÄ", Lilla kontrar med "JOOOOOO", detta eskalerar på alla sätt och vis och för mig går liksom nödigheten över. Skriken fortsätter och jag kliver upp.
Jag skriker från övervåningen "men vad ÄR det som händer????"

Problemet redovisades idag med: Lilla tog en bit hårt bröd och Stora skulle förhindra detta. (Det kan röra sig om alla möjliga spännande övertramp. Med fördel inbillade.)
Jag ber båda ge själva fanken i vad den andra gör, åtminstone i fem minuter och hälsar att jag ska gå på toaletten.
Jag går in och stänger dörren.
Lilla kommer och börjar fråga varför jag låst...

Ny fas alltså. Stora barn börjar tjafsa om ingenting på annan våning och skriker tills mamman inte kan utföra några som helst konster på toaletten.

Nöjd mamma

Jag blir så glad av att mina barn har både tjej- och killkompisar. Idag är leker de båda med varsin kompis av motsatt kön. Jag tänker att det är berikande för deras sociala kompetens att inte bara leka stereotypa lekar med barn av samma kön. Nu är Stora kanske inte någon extremt stereotyp lekare i grunden, oavsett kön på kompisarna, men Lilla är rätt fokuserad på lekar som är typiska så kallade "killekar". Hur som haver blir jag alltid glad när jag ser att de kan leka bra lekar, utvecklande lekar (om man nu ska gå in och döma vilka lekar som är det och inte) tillsammans med både flickor och pojkar.
 
Lekkärlek över könsgränserna
 

Dubbelliv?

Vissa människor tycker man ju att man känner hyfsat bra. Sina föräldrar till exempel. Inte så att vi delar allt, men jag tycker att jag har ganska bra koll på vad jag kan förvänta mig av dem.
 
 
 Några exempel exempel:
  • Jag vet vad de har i sitt kylskåp. Jag behöver nog inte ens titta in där för att kunna lista upp ganska exakt vad som finns. Detta beror inte enbart på att jag rotat mycket i deras kyl, om det nu var någon som trodde det. De är ganska förutsägbara. Milt uttryckt. Jag tror eventuellt att även deras yngsta barnbarn skulle kunna svara på frågan vad dessa två äter till frukost.För övrigt så äter man frukost. Punkt.

 

  • Jag vet ungefär vad de röstar på. Jag är nog mer säker på vad de röstade på än vad jag själv röstade på. Hur rimligt det är att man har så dålig koll på sin egen röstning, det är ett annat kapitel.

 

  • Jag vet vad de gör på sin fritid. En har ingen fritid, så det är ju enkelt. Den andra har just skaffat sig fritid, så där skulle det kunna dölja sig några nytillkomna aktiviteter i smyg (som att jobba?), men i övrigt tror jag att jag vet.

 

  • Jag vet hur de reagerar om man råkar nämna att man varit inne en hel solig vinterdag (de informerar chockat övriga familjemedlemmar. Förmodligen för en stunds debriefing "ja när jag fick veta det här stod jag i skidspåret och hade precis ringt upp för att bara höra hur läget var.....")

 

  • Sist men inte minst... Jag vet vad de har för musiksmak, typ. Det är körer och det är vackra psalmer i ny tappning, både klassiskt och modernt (psalmerna alltså), lite visor och lite rockvisor och så lite opera, jamen på ett ungefär så.
 
Så, där sitter jag i deras bil som jag lånat. En ny, fin bil som jag bara älskar (till min mans förskräckelse, för nu måste han leta ny bil. Han är lite "du ska inga andra bilar hava jämte vår"). Föga förvånande finns inte NRJ- radiokanalen som förvald på stereon. Eftersom jag är lite stressad varenda dag när jag sitter i bilen så lyckades jag inte ställa in den kanalen heller. Inte på två dagar. På den tredje dagen orkade jag bara inte med alla skitstationer längre (p1 funkar inte på morgonen) och satte igång en cd. Förväntade mig lite hederliga psalmer. Något bekant och vackert... Döm då om min förvåning när Ebba Grön- Staten och kapitalet skramlar igång!
 
Bekant ja, men från min egen tonårstid, inte från mina föräldrars skivsamlig!! Detta är som att hitta en påse sega råttor i mammas handväska eller att pappa skulle spendera hela sin semester åt att jobba på solbrännan, med en drink i handen, liggandes i en solstol på stranden.  Nu börjar jag förstås undra vad mer jag inte vet. Det kanske är Ebba Grön, spritfester och Mc Donalds, där jag trodde att det var Anne Sofie von Otter, skidåkning och antioxidanter. En ny livsstil i antågande? Eller så är det ett gammalt hederligt tecken på demens.  Att man inte minns vilken musik man brukar lyssna på. I så fall får jag nog se upp, för då kan det hända att jag blir anklagad för att helt enkelt ha stulit bilen. Eller så är det de som stulit min skiva och jag som blivit lite dement. Efter detta Staten och kapitalet- uppvaknandet så är allt möjligt!

 


Chockskadad

Fick ett samtal idag. Från Storas skola. Det händer någon gång nu och då och det är sällan något allvarligt. Nu börjades samtalet i alla fall med allvarlig röst och en person som sa "det har hänt en lite tråkig sak idag...". Min första reaktion var att ropa rakt ut "o herreguuuud, ligger någon på sjukhus?????", men jag hann stoppa mig och tänkte att jag bara skulle lyssna och viskade bara ett labilt "ja?". Det lite tråkiga var att Stora skjutit sönder en ruta på skolan. Det var av misstag och Stora hade genast gått till läraren och berättat och hade själv förstått hur fel det blev och varför man inte ska skjuta slagskott mot en vägg full av fönster. Learning by doing.

Allmänt utmattad av den inledande chocken, när jag hann se hur Stora spräckt huvudet på någon av misstag eller själv blivit utsatt för gud vet vad, så kände jag att det här med rutan var en värdslig sak. Av respekt för den jag pratade med lyckades jag hålla tyst om min inställning och försökte dölja min nyfunna bubblande glädje. Det är nog lika bra att jag håller tyst också tills det är klart om det blir någon betalning från min sida också. Det kan tänkas att glädjebubblet avstannar något. Lite som ett glas läsk som stått på köksbänken över natten. Not so much sprittande kolsyra. Stora har i alla fall meddelat att han kommer att bidra med alla pengar han har. Detta innebär i runda slängar en 40 kronor.

Idag ska jag själv ringa ett par allvarliga samtal. Kanske jag ska börja med att spela lite begravningsmusik i bakgrunden och säga att jag har något tråkigt att berätta. Då tror jag inte att det som är faktiskt "lite jobbigt" känns så himla farligt.

Som jag själv började ett samtal med mina föräldrar (ett samtal som handlade om poliser, bland annat) när jag var 15: "om man jämför med att få HIV så är det inte sååå farligt".

Sluddrar jag hemskt mycket?

FN-dagen närmar sig och flaggor ska målas...

Ett barn kommer fram och pekar på en bild:
"Jag ska göra den där. Vad är det för land?"
"Makedonien"

Barnet går tillbaka till sin kompis och säger:
"Mats Vedonien, det är ju som han...Mats Velander!"



Ni vet män som är förkylda...

Jag skulle leta efter bilder i ett helt annat ärende och hittade då denna, med beskrivningen "depressed man".

Är detta en mansdepression?


Fånge i renoveringsburen

Vi renoverar och det är typ det tråkigaste jag vet. Tack och lov (på ett sätt) är min man mycket mer engagerad i renoveringen. Fy fan för det (på ett annat sätt). Alltså, det är jättekul att ha ett fint hus och renoveringen behövs väl, kanske. Å andra sidan innebär dessa renoveringshelger att jag har fullt ansvar för barnen, maten, disken, mitt jobb, handla, träningar och matcher. Dessutom tror min man att det bara är han som har något att göra, vilket leder till att jag förväntas springa fram och tillbaka som en jojjo med kaffekoppar, plastpåsar, penslar och annat viktigt. Med andra ord så blir jag avbruten i det jag gör exakt hela tiden. Viss irritation uppstår.

Idag kom dessutom mannen ner och säger att medan färgen torkar så ska han gå en powerwalk. Vips var han ute och jag insåg att min chans till motion därmed var över.

Min tid utanför huset har idag bestått av en shoppingrunda i klädaffärer tillsammans med Lilla och Bästisen. Jag menar för övrigt Lillas Bästis, inte min. Himmelens avkopplande alltså! Vad gör man inte för att få komma ut en stund?!

Nya utmaningar

Jag står inför nya utmaningar på jobbet som jag ser fram emot nåt alldeles vansinnigt. Jag har väntat på den här chansen i flera år, ibland lagt tankarna på hyllan och till och med bestämt mig för att det var omöjligt och inget att sträva efter. Nu står jag i alla fall inför ett nytt spännande kapitel och det känns så jäkla bra! Det gör att jag vaknar 05:00 även fast hela familjen sover, att jag har tusen tankar som bara väntar på att komma upp till ytan och att jag kommer att få en krävande höst, men det ska verkligen bli kul.

Det är ju faktiskt så att man mellan avlusningarna, renoveringen, barnens träningar och de egna havererade försöken till ett aktivt liv, också ska ha ett jobb och nu får jobbet ta mer tid och lössen mindre. En rättvis fördelning av tid kan jag tycka, efter alla timmar med luskammen.

Sköna söndag

Jag har migrän. Barnen har tjafsat, spelat blockflöjt, sett på superhjältarna, ritat på duken på köksbordet, sparkats i soffan, krafsat runt i legolådan, gnällt om det ena med det fjärde och är nu (äntligen!) på väg ut för att leka spioner. Min man har mest tjurat. Gud så trevligt vi haft! Mysigt, så där kofta-äppelpaj-gula löv-höstmysigt.  Nästa helg skulle jag vilja hälsa på barnens kusiner. Lilla har fått sån abstinens efter sin ena kusin och jag har längtar efter hela familjen. Får se om vi kan göra något åt saken snart.

Vet du vad val är?

"Ja, ett vattendjur.." Svarar givetvis Lilla och tittar på mig som om jag tappat förståndet. Så, jag fick vända på steken och prata om att välja och rösta i stället.

Barnen undrar vad jag ska rösta på och svaret är att jag inte vet.

I går försvann barnen puts väck hem till kompisar och min äkta hälft och jag låg i soffan och såg partiledardebatt och utfrågningar. Det gav mig ungefär exakt ingenting. Alla snackar skit. Smutskastar andra i stället för att säga något positivt om sina egna idéer. Vilseleder genom att förvränga vad de andra gör/vill/har gjort. Helt värdelöst och ointressant med andra ord.

Jag tror att jag ska rikta in mig på det här med vattendjuren i stället, nästa gång barnen försvinner till grannarna.

Goder morgon

Idag ska vi ha en sån där harmonisk morgon. Trots att jag vaknat vid 05:00 senaste veckan och är skrämmande trött. Så trött att rummet snurrar. Harmoniskt ska det bli. Inte som i går.

Igår slutade morgonen med ett argt barn som drog iväg utan jacka (överskattat plagg tydligen), sur över att jag inte gick med på att sätta bandage på ett litet sår och sur över att behöva ha med sig inneskorna. Lilla och jag blev ovänner av en anledning. NÄr jag lägger fram en hög kläder framför näsan på barnet och säger "Klä på dig. NU" och kommer tillbaka efter 10 minuter, hittar kläderna på hallgolvet och barnet i soffan med i-paden och vi är sena. Då blir jag arg. Då blir Lilla arg tillbaka och kräver att jag genast ska låta glad och trevlig. Jag försöker med "jag ÄR inte arg. Nu är jag bara lite irriterad. Gör som jag säger så blir jag glad!". Lilla hävdar att jag fortfarande låter arg och kan inte borsta tänderna då! Och Gud så glad jag blir när allt bara avstannar mitt i stressen. Jag försöker prata lugnt och glatt (låter mer psykotisk) något nonsens om hur glad jag är och kramar Lilla med all värme jag kan uppbringa och till slut tar vi oss iväg.

Så ska vi inte ha det idag. Nu ska det bli så bra så.

Ibland har man tur i valtider

När jag gör valtester så tycker jag som ALLA partier. Tyvärr får jag inte rösta på alla och liksom välja vilka frågor jag vill att de ska driva, så det här blir ju förstås ett problem.

Nu har jag stått bakom två unga, naiva moderater i kön på Ica maxi. Detta innebär att jag kan stryka ett parti från listan. Maken till dumheter har jag sällan hört!

Smörj

Hittade vi detta, inklämt bakom gästsängen:




Vi har ju våra alltid pågående bråk om insmörjning, både sommar och vinter men mer påtagligt den här soliga sommaren.

Stora hade alltså gömt grejerna för att slippa bli insmord.

Fastnat i vinkelvolten...

Jag skulle behöva (och vill!!) börja yoga, som en väg till mindre stress och migrän. MEN att få in ett yogapass i vardagen stressar mig!

Jag går på akupunktur som ska hjälpa mig med migrän. Att ta sig iväg till akupunkturen innebär nio gånger av tio ett stressmoment. Stress är dåligt för migränen.

Jag behöver träna för att kroppen ska må bra och inte minst själen. Av träning får jag migrän.

Jag skulle behöva gå ner i arbetstid för att slippa stressa så jävla mycket för att hinna göra allt det som ska hjälpa mig att stressa mindre. Om jag går ner i tid har jag inte råd att betala mina räkningar. Då blir jag stressad.

Går jag ner i tid har jag inte heller råd att betala akupunktur.

Så, hur gör jag?

Ohyra och sharialagar

Inte nog med att jag är inne på fjärde dygnet med migrän, vi har fått tillbaka lössen också. Jag hatar löss.

Jag har behandlat oss och vi har bytt lakan, samt infört mösstvång i soffan. Visar man en hårslinga blir det spöstraff. Nästan.

Tror att vi ska skaffa gästmössor som ska vara obligatoriska för alla besökare.

Tidigare inlägg
RSS 2.0