Vardagens vedermödor kliar och sticks

Alla med småbarn känner igen att man aldrig är ensam på toaletten. Minst 50%, gärna 100% av barnen ska alltid med in.

Nu trodde jag att detta höll på att gå över i det här huset. Stora är ju rätt stor och vill oftast inte följa med mig i så privata ärenden. Däremot kan det bli en hel del ovälkommet prat genom dörren. Gärna skrikandes från den våning jag INTE sitter på. Lilla kan hänga på dörren, hota att låsa upp, undra varför jag heeeela tiden, aaaaalltiiiiiiid, allltiiiiiiid låser aaaaaalllllaaaa dörrar, så himla orättvist!!! Men, jag är nästan alltid själv där inne.

Så, nu när jag börjar se slutet på en era och tänker att det här ska bli fantastiskt, så går vi (som man alltid gör när man har barn) in i en ny fas.

Nu för tiden ser det ut såhär:

Barnen är på nedervåningen och gör något eller inget, helt normal aktivitet.
Jag smyger upp på övervåningen för en lugnt och stilla toalettbesök.
Jag hinner precis sätta mig innan det börjar....
Stora vrålar "NÄÄÄÄÄ", Lilla kontrar med "JOOOOOO", detta eskalerar på alla sätt och vis och för mig går liksom nödigheten över. Skriken fortsätter och jag kliver upp.
Jag skriker från övervåningen "men vad ÄR det som händer????"

Problemet redovisades idag med: Lilla tog en bit hårt bröd och Stora skulle förhindra detta. (Det kan röra sig om alla möjliga spännande övertramp. Med fördel inbillade.)
Jag ber båda ge själva fanken i vad den andra gör, åtminstone i fem minuter och hälsar att jag ska gå på toaletten.
Jag går in och stänger dörren.
Lilla kommer och börjar fråga varför jag låst...

Ny fas alltså. Stora barn börjar tjafsa om ingenting på annan våning och skriker tills mamman inte kan utföra några som helst konster på toaletten.