Och vad skiljer dig från kossorna?
Är helt pms-utslagen i hjärnan. Den blir överhettad av ingenting och bäst mår jag när jag får vara ifred. Underbart att mina troll kan få mig att le i alla fall.
Vi läser Alfons och Milla och pratar om kompisar.
Jag: Du har ju också två fina kompisar E och M..
Liten: Nä, fast M är inte nån bra kompis. Han "jetas" på mig.
Jag: jaså..
Liten: När jag var hem till honom föjja veckan (läs;igår) så lånade han min...min..hmmm..min.. sånhär....(pekar på sin pyjamaströja)
Jag: Din pyjamas?
Liten: NEEJ, min "tjotta"!! säger han argt
Jag: Ville han låna din skjorta?
Liten: JAA, å de få han faktiskt inte..
Jag: men han tyckte väl bara att den var fin.
Liten (nu riktigt irriterat):JA det gjorde han!
Även barnens pappa kan locka fram ett och annat leende..
Vi äter middag och Stora äter med händerna.
Jag: Men ät med gaffeln!
Stora: Ja ja...
Pappan(försöker vara kvick och rolig):Det är det som skiljer dig från kossan.
Stora tittar upp på sin pappa med en blick som säger "och hur dum är du då?" och
svarar helt riktigt: Men dom äter ju inte heller med händerna!
sedan skrattade jag så att jag blev tvungen att gå ifrån bordet.
För övrigt är det ofta väldigt mycket frågor om "patonger"(tamponger) och bindor ("åh, titta mammablöjor!"). Hur spännande kan det vara???!
Pms-kossa?Å bilden har jag googlat fram och inte lyckats hitta varifrån.
I morgon vardag.
En lätt pms gör inte dagen roligare. Au natural är jag ett pmsmonster av sällan skådat slag. Nu tar jag mina snällpiller och blir nästan normal under pms (pmdd)-veckan. Men lite surare än vanligt är jag idag, det måste ändå erkännas.
Just nu sitter Liten här och klipper i en tidning där det fanns "nujfaj" (ni vet..små blå med vita mössor). Stor är och leker med en kompis. Jag väntar på bättre väder.
Julfeber
Barnen har haft en tilltagande julfeber senaste två veckorna. Vuxna omkringvarande har haft fullt upp med att parera julyran. Som den pedagogiska moder jag är har jag fallit i "om tomten ser att du tjuvkikar i dom där ¨påsarna så kommer han och tar tillbaka alla paket". Pappan hade en heldag av "tomten ser ALLT. Lyssnar du inte nu så kommer inte tomten i morgon!!!". Trots hot om Tomten så har vi lyckats hålla de hela på ungefär den nivån. Lite uppfriskande då att det kliver in en morbror som verkligen tar bladet från munnen och uttryckte det hela som så att "Om Tomten ser att du kollar på paketen så kommer han att bli så JÄVLA FÖRBANNAD så att han kommer hit och tar tillbaka dina paket. Jag minns när jag var liten så fick jag vänta till nästa år bara för att jag hade kollat på paketen".
I går kväll var det så spännande att stora vaknade och inte kunde somna om, vågade inte sova någonstans, var rädd för tjuvar och gud vet vad mer. Det slutade med att hela familjen hade gått och lagt sig 22.00. Kanske tur med tanke på att julafton började 04.30.
Här sitter vi nu och kikar på Nicholas och tomten. Liten har ätit "daddar" och ätit valnötter, jag har druckit kaffe och Stor har susat runt som en skållad råtta och tittat på alla spår som tomten lämnat efter sig. Stora har nog aldrig trott så mycket på tomten som i år och ser tomtespår i allt och inget.
Nu väntar barnen på Tomten. Klockan är 07.44 och jag antar att det blir en lång väntan.
God fisk!
Så enkelt som det kan blir och guuuuuud så gott. Tycker barnen också, jippi!!
Torskblock 2 st
5 dl grädde
1,5 lime
örtsalt
svartpeppar
Skär frysta torskblocken i mindre bitar och lägg i form.
Salta och peppra och lajma (riv ner skalet på fisken också).
Häll över grädden.
In i ugnen. Klart!
Å skammens färg är röd...
Jag har ljugit.
Jag har gjort ett ärligt försök att ljuga någon rakt i ansiktet och det gick så dåligt att jag skäms som en hund. För det var ju så, att plötsligt så stod han där, tv-kontrollanten.
Jag slängde ur mig ett "ursäkta, får jag återkomma till dig om ett ögonblick" och slet igen (och låste!!!) dörren mitt framför näsan på honom. Väl inne i huset sa jag åt barnen att sätta sig i soffan. Eller kanske röt, jag var lite labil just då, och bytte film från Kalle anka till "bonden åse" på bolibompa svt play. Jag kan tyvärr inte svara på varför och vilken skillnad detta skulle göra för kontrollantens inställning till vår väggbonad med rörlig bild.
Därefter gick jag och öppnade dörren igen och mötte den lappskrivande kontrollanten (angivaren). Han hävdade att han såg en tv. Jag sa att jag inte såg någon tv. Han sa att han tyckte att det på väggen såg ut som en tv. Jag sa att för mig såg det ut som datorskärm. Han frågade om den hade antennuttag, men jag svarade att det kunde jag absolut inte tänka mig eftersom den hörde till datorn. Här någonstans kom liten ut i hallen och frågade "vem e de däj då?", varpå jag pekar in mot soffan och väser hotfullt "gå in! Nu!! Gå och titta på det där!". Jag börjar se mig som besegrad (och rödblossande) och säger att jag ska ta lappen och diskutera med min man OM det möjligtvis finns ett antennuttag på vägghängda datorskärmen, för det är inte något jag är medveten om i så fall.
Så här sitter jag nu, med rosiga kinder och blir hög på skammen (och stanken av mina sex blå hyacinter).
Husmodern får migrän
Tydligen kan hyacinteländen vara för stora för glasskålar. Det spelar ingen roll hur fin mossa man köpt eller hur många småtomtar som väntar på sin tur. Den jäkla hyacinten ryms inte i skålen och jag får börja om från början och åka iväg på lunchen och köpa akutkarameller på ica.
När ska jag lära mig?
Jag vill ge mina barns pedagoger något vid jul. Jag vet att de har lön, jag vet att de valt sitt jobb och jag antar att alla får julklappar av sina nära. Ändå vill jag ge något symboliskt till dessa fantastiska yrkespersoner för att de gör ett riktigt bra jobb.
Så långt är allt bra. Överens med mig själv och känner mig julvänlig och allt.
Det är där det börjar. Jag går in på Underbaraclara och läser om saffranskola, hör talas om hallonknäck och pepparkaksfudge inslagen i papper och bestämmer mig. I år ska jag GÖRA en present, personlig och inte så dyr. Liten påse med fint snöre, hemkokade karameller. Perfekt.
Och där sket det sig.
Dagarna går och knäcken bränner inte ens fast för den blir inte ens påtänkt!
Plötsligt dyker räddningen upp. En betydligt mer kreativ kollega har gjort världens enklaste och finaste julgåva, en hyacint i fin skål med mossa. Inget klet. Bestämmer mig fort för att det är det jag ska fixa. Samma dag åker jag och köper hyacinter, skålar, mossa och liten tomte tittar ut. Kommer hem och känner att jag nog måste fixa allt mitt i middagen, men kommer på att jag inte köpt jord. Stackars hyacinten kan inte vingla omkring med tomten alldeles oinbäddad.
Nu har det gått fyra dagar. Hyacinterna står och börjar slå ut på diskbänken. Kan konstatera att det blev helt fel färg och att det kommer att skära sig mot skålen. Men allt är färdigt och jag kan vänta på att rätt stämning ska infinna sig. Snart sätter jag igång och drar fram blomjorden och hela fadderuttan och gör en hemgjort blomsterarrangemang till folk som hade blivit lika glada över en köpt påse riesen.
Nästa år så MÅSTE jag få insikt. Jag är ingen pysselfia, jag har ingen framförhållning och jag gör bäst i att köpa, inte tillverka.
Har gått ner tio kilo!
I hjärnan i alla fall. Det är fantastiskt så hälsosam och smärt man känner sig efter en dags nytt liv.
Känslan av att göra något positivt är värd så mycket mer än glögg. Det var dags nu.
Vart tog det vägen?!
Har hunnit testa alla vid det här laget och är vansinnigt nöjd. Locken som man kan se igenom var en glad överraskning, det är liksom bara ett lyxtillägg att slippa lyfta på locken när man har många kastruller igång på spisen, bara för att se om det kokar eller sjuder. De har under våra provomgångar inte bränt fast en enda gång, vilket i vanliga fall är min specialitet. Avhällningsfunktionen gillas verkligen. Egentligen en sån sak som jag inte riktigt visste att jag ville ha innan jag fick den. Nu tycker jag att den är oumbärlig. Vad ska man ha om inte saker som underlättar vardagsgörat?!
