Vardagens vedermödor kliar och sticks

Såhär två dagar innan julafton är det en himla massa som måste falla på plats. Eller snarare som måste falla in i min brevlåda, alternativt "närmaste utlämningsställe ". Annars har jag inte så mycket materiella ting att bidra med på Stora dagen. Visserligen bidrar jag ju med mitt goda humör och min strålande själsliga (tänkte gömma telefonen och paddan) och kroppsliga närvaro, men barnen är gräsligt giriga och nöjer sig inte så lätt. Så, kom igen nu posten och DHL!! Mitt goda moderskap hänger på er!

Som fru har jag i alla fall dragit mitt strå till stacken. Detta genom att ge min man presentångest och en dyr termosmugg (fast det vet han inte). Vi hade visserligen sagt att vi inte skulle ge varandra något och när jag ändå hittade den perfekta klappen så tänkte jag inte säga något om det. Nu är det ju tyvärr så att jag lider av en lättare sanningsmani och kunde inte hålla mig. Så, ikväll efter jobbet ska min extra lyckliga man iväg på presentjakt. Detta till en fru som inte önskar sig något. Precis vad han önskade sig. Eller inte så mycket kanske.

Förresten så älskar jag psalmer och eftersom det här är en av årets två stora psalmhögtider, så funderar jag på om soffan är min plats idag. Min mamma blir för övrigt så glad att hon nästan gråter när jag sjunger lovsånger. Oklart varför.