Vad är du för en kvinna egentligen? Duger du?
Visst har man många gånger hört tjejer lite stolt berätta om att de varit pojkflickor som små, oklart varför det var så bra, men tydligen är det ju fint att vara "pojkig" som flicka. Själv var jag väl varken eller. Varken flickflicka eller pojkflicka.. Jag har lekt med dockor långt upp i åldrarna, har sagt vad jag tyckt, högt och tydligt och har tagit plats.
Som vuxen har jag många gånger ställt mig frågande till när kvinnor säger att de trivs så mycket bättre med bara män. De "förstår liksom inte kvinnor", "kvinnor pratar så mycket skit om varandra" och "kvinnor säger inte saker och ting rakt ut". Min fria tolkning har varit att det rör sig om kvinnor som har svårt med andra kvinnor för att de ser kvinnor som konkurrenter, konkurrenter om männens uppmärksamhet. Givetvis får du som kvinna mer odelad uppmärksamhet, åtminstone upplevs det väl så, av en samling män än om hälften är kvinnor. Dessutom har jag tyckt att de kvinnorna inte förstått männens skitprat och skvaller, för visst skvallras det och visst pratas det en massa elakt om arbetskamrater och bekanta! för övrigt så tyder det inte på någon vidare social kompetens att alltid måsta säga rakt ut, rakt upp i ansiktet på folk, vad man tycker, även när det sårar och är fullständigt meningslöst.
När jag läste en bok om genus i förskolan slog det mig (ja, jag vet att jag är trög och borde ha fattat tidigare) att det kanske är som det där med pojkflickandet, att det är högre status i att bara kunna umgås med män och att inte förstå sig på kvinnor. Man är inte som de där fjantiga kvinnkvinnorna som bara skapar relationer och gråter och hormonar sig i tid och otid. Man är helt enkelt en lite bättre sort, en manskvinna, som bondar med män, förstår män, är ärlig och öppen och säger allt precis som man tycker.
Min inställning är att jag inte har något problem med att umgås varken med män eller kvinnor. Jag umgås inte med de som jag måste klä upp mig för, vara fin inför eller som jag måste göra om mig inför, vilket somliga tycks behöva. Jag umgås med människor som låter mig vara som jag är. Jag värdesätter de vänner jag har och väldigt mycket de fina tjejer jag mött genom åren.
Som vuxen har jag många gånger ställt mig frågande till när kvinnor säger att de trivs så mycket bättre med bara män. De "förstår liksom inte kvinnor", "kvinnor pratar så mycket skit om varandra" och "kvinnor säger inte saker och ting rakt ut". Min fria tolkning har varit att det rör sig om kvinnor som har svårt med andra kvinnor för att de ser kvinnor som konkurrenter, konkurrenter om männens uppmärksamhet. Givetvis får du som kvinna mer odelad uppmärksamhet, åtminstone upplevs det väl så, av en samling män än om hälften är kvinnor. Dessutom har jag tyckt att de kvinnorna inte förstått männens skitprat och skvaller, för visst skvallras det och visst pratas det en massa elakt om arbetskamrater och bekanta! för övrigt så tyder det inte på någon vidare social kompetens att alltid måsta säga rakt ut, rakt upp i ansiktet på folk, vad man tycker, även när det sårar och är fullständigt meningslöst.
När jag läste en bok om genus i förskolan slog det mig (ja, jag vet att jag är trög och borde ha fattat tidigare) att det kanske är som det där med pojkflickandet, att det är högre status i att bara kunna umgås med män och att inte förstå sig på kvinnor. Man är inte som de där fjantiga kvinnkvinnorna som bara skapar relationer och gråter och hormonar sig i tid och otid. Man är helt enkelt en lite bättre sort, en manskvinna, som bondar med män, förstår män, är ärlig och öppen och säger allt precis som man tycker.
Min inställning är att jag inte har något problem med att umgås varken med män eller kvinnor. Jag umgås inte med de som jag måste klä upp mig för, vara fin inför eller som jag måste göra om mig inför, vilket somliga tycks behöva. Jag umgås med människor som låter mig vara som jag är. Jag värdesätter de vänner jag har och väldigt mycket de fina tjejer jag mött genom åren.
Kommentarer
Trackback
