Det är jag som bestämmer och då bestämmer jag såhär..

Tjejträff häromkvällen och jag blev påmind om varför jag klivit av självhatståget.

Jag har spenderat så mycket tid åt att aktivt ogilla mig själv. Framförallt när jag i tonåren förstås. Det fanns liksom ingen hejd på självhatet och det var så självklart att det skulle vara så att jag varken såg framsida eller baksida på det hela. Så mycket värdefull tid som gått åt till det som bara var destruktivt. Så otroligt många tillfällen som borde varit, om inte lyckliga, så åtminstone en positiv upplevelse. Allt blev bara mörker. När det var som värst levde jag med det på både insidan och utsidan och torterade alla som orkade lyssna med hur mycket jag avskydde mig själv. Tack och lov gick det upp för mig, det där som dr phil brukar fråga (eller var det Jesus, jag minns inte så noga) "how much fun are you to live with?" och det fattade jag någonstans där efter tonåren, att så jäkla kul kan det ju inte vara att vara ihop med någon som bara tycker att den är sämst. Det var inte så att det kom som en blixt från klar himmel, synd nog, utan smygande kom insikten om att man nog får ta hand om sin egen skit.

Så, det gjorde jag i många år. Tog hand om min egen skit. Odlade mitt självhat på min egen bakgård, utan insyn.

Men sen så kommer det ju en del livserfarenhet i vägen, andras sjukdomar, tanter som inte skäms över sitt åldrande och så vidare, sånt som liksom kommer ivägen för odlingen. How much fun are you to live with? (förresten, det var nog dr phil, det är ju på engelska) Ja det varierar, men tack och adjö självhat.

Jag vägrar vara med på att aktivt vara missnöjd och gnälla över mig själv. Det blev så tydligt när jag hörde en (normalviktig och väldigt fin och av mig och många andra omtyckt) vän desperat prata om att vilja gå ner tio kilo. Fort som tusan. Jag hörde desperationen och såg en tjej som är snygg, smart och fräsch och som lägger energi på något helt onödigt som inte en sekund förtjänar den uppmärksamheten. Tänk om det blir värre då? Tänk om hon inte går ner tio kilo, utan i stället blir sjuk och går upp i vikt. Hade det då inte varit bättre att vara lugn och nöjd och låta saker och ting ta sin tid och försöka det svåra, att vara sin egen kompis? Tänk om det förbjudna händer...att hon blir gammal...eller ja just det ja, det kommer hon ju att bli. Om hon har tur! Undra då om hon kommer att tycka att det var värt att tycka att hon var ful och tjock, när hon var normalviktig och vacker? Undrar om hon kommer att tycka att det var värt att trycka ner sig själv och inte njuta av allt fullt ut för att gå ner helt onödiga kilon?

Jag menar inte att man inte får gå ner i vikt. Om det är det man behöver. Jag menar att vägen dit måste innehålla annat än självdestruktivt tänkande, att lägga negativ energi på hur man ser ut och att lägga enda värdet av sig själv i hur mycket man väger eller hur man ser ut. Man blir inte smalare och det går inte fortare att nå dit eller lättare att hålla sig på rätt streck, bara för att man aktivt avskyr sig.

Tänk om jag inte hinner bli den där rynkiga tanten med hängande knän och muskler som inte sitter fast på kroppen!! Tänk om det inte finns något "sen". Jag vägrar kasta bort mer tid på det som inget värde har. Inte en dag till kommer jag att ägna åt sådant som jag kommer att ångra, vad som än händer i en framtid.

Jag kommer aldrig någonsin att säga "jag är så glad för att jag tyckte så illa om mig själv. Det hjälpte mig verkligen att nå dit jag ville". Däremot är jag verkligen väldigt glad och tacksam för att jag till slut förstod det. Jag har hoppat av och kliver inte på det tåget igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0