Vardagens vedermödor kliar och sticks

Har jag aldrig lyckats särskilt bra med. När jag tror att jag har en vän av manligt kön så visar det sig att det finns känslor på ena sidan (och då är det inte min sida jag menar). Det slår aldrig fel, tyvärr. Jag menar då inte att alla blir kära i mig, inte så, det är bara det att de gånger som jag trott mig ha fått en vän så kryper det fram något annat.

De killkompisar jag faktiskt haft har varit kompisar till mina pojkvänner. Då finns den där spärren så att vi (nästan) aldrig behöver komma till bekännelsedagen, dagen när det avslöjas att det var så mycket mer än vänskap i botten. Den bästa killkompis jag haft var pojkvän till min syster. Där fanns inte ett uns av förälskelse från någon sida, men till slut ingen vänskap heller (den dog liksom med sättet han hade mot min syster). Det närmaste manliga vänner jag kommer är med arbetskompisar. Där blir det inget förälskelsemoment, där hittar man annat att prata om, tack och lov för annars vore det besvärligt.

Nu har jag precis blivit av med en vän igen. Så oerhört tråkigt, men den här gången inte helt oväntat. Vi stod varandra för nära för att bli neutrala med varandra. Men det var väldigt trevligt så länge han låtsades att han bara var  min vän. Trots det är jag glad att han var ärlig med hur det var. Har man fru och barn ska man inte odla kärlek på annat håll, det blir inte trevligt.