Vardagens vedermödor kliar och sticks

"Men kom igeeen me vällingen då!!!", vrålar Lilla från soffan och påminner mig om ett samtal med min lillebror häromdagen. Lilla dricker fortfarande välling till frukost och jag har inga planer, just nu, på att sluta med detta. Stora vägrade välling, så där blev det gröt vid 05.00 i stället. Väldigt okul. Det var ju tänkt att han skulle få välling ju!! Det skulle han ju sedan dricka till treårsdagen och sedan tar man bort vällingen. Så gör man. När då Lilla började med välling så blev vi överlyckliga. Vällingen, denna Guds gåva till småbarnsföräldrar! Sluta med välling?!? Aldrig i livet! Vällingen som tagit oss genom sjukdomar, kaosmornar och allehanda svårigheter. Den tar vi inte bort, bara sådär!

 

Nåväl, samtalet med lillebror. När min syster och jag var små gällde vissa regler. Hemgjort allt. Bröd, müsli, sylt, köttbullar.. Falukorv och blodpudding var grisföda (mamma undrar fortfarande hur vi är skapta som ger blodpudding till barnen, för det gör vi) och mest förbjudet av allt var kalaspuffar. När vi fick K-special med (hemlagad och helt galet god) hallonsylt hos mormor, då var det fest. Dock visste vi ju att det var kalaspuffarna, dessa sockerdränkta, små fluffiga riskorn, som var det allra bästa. Där var det totalt stopp (som med videon ungefär), djävulens påfund kalaspuffarna hade inget i vårt skafferi att göra. På något sätt förstod vi väl det till slut.

 

Döm då om min förvåning, när jag under ett besök hemma (jag hade flyttat hemifrån redan) hittar ett paket kalaspuffar i skafferiet. Frågade givetvis vems det var, för jag förstod ju att vi måste ha haft besök. Helt obesvärat svarar mamma att det är lillebrors. "Äter han dom??? Får han sånt?!" frågade jag helt förvirrad och får till svar "ja, han vill ha dom där". VILL HA, sen när räckte det? 

 

Jag trodde i min enfald att det man bestämt och tyckt när man fick första barnet (eller varför inte redan innan, när man ändå vet allt), det skulle vara likadant hur många barn man än fick. Man har väl principer.

 

Sen så blir man ju lite mer nyanserad när man själv har barn. Vad som är viktigt kan ändras.

 

"Vaddå, fick ni inte det? Varfördådå??" Var givetvis lillebrors reaktion. Ja, av samma anledning som mina barn inte får det. Det är bara skit. Men så har ju jag bara två barn, så jag har ju inte hunnit ge upp allt än.