Vardagens vedermödor kliar och sticks

Min chef har förmågan att se ut som att hen har fått en stroke så fort jag öppnar munnen. Man kan ju tro att detta skulle få mig att tystna, men så fiffigt fungerar inte jag. I stället fortsätter jag att prata och får sedan utvärdera exakt hur mycket av det jag sa som berättigade till en stroke. Oftast inte så mycket.

 

Jag tycker om rak kommunikation. Jag säger min åsikt. Inte när det kan såra någon eller när det handlar om sådant man inte har med att göra (ja i alla fall så uttalar jag mig sällan om sådant annat än i ganska slutna sällskap), men när det handlar om mitt arbete eller mitt eget privatliv så är jag inte tyst. Eftersom jag uppskattar det hos andra så vill jag ju inte själv sluta med det heller. Dock har jag stundvis svårt att hantera sånt som jag ser som konstiga reaktioner, som att någon ser ut som att man sagt något högst olämpligt  när man pratarom något helt oladdat. Eller som att min chef får strokevarning så fort hen hör mig prata.

 

Läste på ett tidningsomslag att nu är det "inne" att vara introvert. Det är ju trevligt för de introverta, att de plötsligt passar in bäst och är coolast. Jag var nog inte medveten om hur rätt jag ansågs vara tidigare och kanske är det det min chef reagerar på, att jag är så omodern och utåtriktad. Jag är intresserad av att lära känna de människor jag har runt mig och gillar att diskutera saker. Ohyggligt förlegat med andra ord, så man får väl tänka att det är där det sitter.