Vardagens vedermödor kliar och sticks

Fick ett samtal idag. Från Storas skola. Det händer någon gång nu och då och det är sällan något allvarligt. Nu börjades samtalet i alla fall med allvarlig röst och en person som sa "det har hänt en lite tråkig sak idag...". Min första reaktion var att ropa rakt ut "o herreguuuud, ligger någon på sjukhus?????", men jag hann stoppa mig och tänkte att jag bara skulle lyssna och viskade bara ett labilt "ja?". Det lite tråkiga var att Stora skjutit sönder en ruta på skolan. Det var av misstag och Stora hade genast gått till läraren och berättat och hade själv förstått hur fel det blev och varför man inte ska skjuta slagskott mot en vägg full av fönster. Learning by doing.

Allmänt utmattad av den inledande chocken, när jag hann se hur Stora spräckt huvudet på någon av misstag eller själv blivit utsatt för gud vet vad, så kände jag att det här med rutan var en värdslig sak. Av respekt för den jag pratade med lyckades jag hålla tyst om min inställning och försökte dölja min nyfunna bubblande glädje. Det är nog lika bra att jag håller tyst också tills det är klart om det blir någon betalning från min sida också. Det kan tänkas att glädjebubblet avstannar något. Lite som ett glas läsk som stått på köksbänken över natten. Not so much sprittande kolsyra. Stora har i alla fall meddelat att han kommer att bidra med alla pengar han har. Detta innebär i runda slängar en 40 kronor.

Idag ska jag själv ringa ett par allvarliga samtal. Kanske jag ska börja med att spela lite begravningsmusik i bakgrunden och säga att jag har något tråkigt att berätta. Då tror jag inte att det som är faktiskt "lite jobbigt" känns så himla farligt.

Som jag själv började ett samtal med mina föräldrar (ett samtal som handlade om poliser, bland annat) när jag var 15: "om man jämför med att få HIV så är det inte sååå farligt".