Vardagens vedermödor kliar och sticks

Här går man runt och talar sig varm om en sedesam klädsel på arbetsplatsen, för att upptäcka att man själv visat underbyxorna hela dagen i den genomskinliga klänningen.

 

Är det nu jag måste inhandla ett par sedesamma mormorstrosor i hudfärgad bomull?? Eller kanske bara se om min egen rumpa innan jag gnäller på andras troskorta shorts och bh-exponerande transparenta linnen.

Jag har så lite humor på morgonen när vi ska gå till bilen. 

 

Stora som hoppar fram bakom en dörr och skräms. Inte kul.

Stora som skämtar och säger att gympakläderna är borta när vi ligger tio minuter efter schemat. Inte kul.

Lilla som kastar sig in i bilen före stora och skriker "till attack!!". Bara enerverande.

Grannar som behöver prata ut om vädret 06.20 på morgonen. Tror någon att man går ut genom dörren den tiden för att man bara ska ut och spankulera? Med barnen, två ryggsäckar och en jättehandväska? 

Lilla och jag gick förbi en gravplats från tidigt 1800-tal, där det ligger ca 500 soldater begravda. Jag blev nyfiken och ville se vad som stod inristat på stora gravstenen. Lilla blev också nyfiken och tog ett skutt upp på stenen. Jag förklarade det olämpliga i att hoppa på en gravsten ("gör inte så, det här är någons grav") efter lite diskussion (väldigt lite respekt för gravar de har nuförtiden ungdomarna. Ska jag måsta hota med att det kommer spöken och förföljer oss!?!) hoppade han ner i alla fall. 

 

Jag hinner tänka att jag hoppas att ingen såg oss och att jag hoppas att vi nu inte väckt någon ond ande som vill ha kontakt med någon släkting och nu följer med oss hem. Lilla går fram till en av de små stenarna och frågar vad det står på den. "ingenting" svarar jag och vad det betydde för Lilla vet jag inte, för raskt arbetat SPOTTAR Lilla ljudligt och tydligt på stenen. Herregud!! Nu har vi lyckats skända hela gravplatsen, så mycket mer respektlöst kan det väl inte bli!? 

 

Vi (alltså jag) avlägsnade oss snabbt från brottsplatsen och gick till en lekpark i stället. Nu är ju jag lite orolig för vilka krafter vi satt igång på gravplatsen. 500 soldater som stridit för vår frihet och som vi spottar på.. Lilla är lite för djärv för min själsliga ro.

 

Borde jag tvinga dit Lilla att be om ursäkt? Vad gillar 500 soldater Från 1800-talet? Vi kanske får brygga lite mjöd och bjussa på. Eller så tar vi med en ask bamseplåster. Det har dom nog aldrig sett förr och plåster behövde de säkert när det begav sig.

Såhär kan det låta, vardagspratet:

 

" Ska vi åka bil eller ta vagnen?" - Bilen

"Är det fredag i morgon? Ska jag vara ledig då?" -Ja

"Ska vi äta pannkaka eller  biffar?" -Pannkaka

 

Helt vanligt alltså. Men, då kommer reaktionen på svaren...

 

"Ja!!! Det är min älsklingtid på året!"

 

Då vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

 

 

Jag tror att jag genom åren haft komplex för nästan alla kroppsdelar. Det har varit fel på allt. Döm om min förvåning när jag upptäckte (så sent som för ett par år sedan) att det fanns ett för mig okänt komplex.

 

Jag har gått ett helt liv och inte vetat om att man kunde ha komplex för utseendet på sin snippa. Kanske berodde det på att det inte fanns något enhetligt namn för snippan på den tiden. Jag menar, en mus, en framstjärt, en kiss och en fiffilura kan väl rimligtvis inte se exakt likadana ut? Kanske är det därför tjejer fått komplex för snippan, för att det finns en idealsnippa? Det verkar finnas exakta mått, färger, former och positioner för idealsnippan och uppfyller snippan inte kraven, då bör man fundera på operation. Jag vet inte, men kanske kan man ta det i samband med sin årliga anusblekning.

 

Jag har en himla massa komplex (icke aktiva sådana, om man så säger) som jag skulle kunna ladda igång om jag inte hade någon självbevarelsedrift, men när det kommer till snippan, då får det vara nog. Jag kan inte ens om jag tänker efter, känna mig missnöjd med de undre regionerna. Det finns lika många snippor som det finns kvinnor    och nog var det väl själva fan att man inte ska få ha sin snippa som den är, HUR den än ser ut!  

 

Så det är liksom där, på snippgräsen, det faller för min del. Det blir så absurt att jag kommer av mig i alla komplex.   Låtsasvärlden med sina låtsasvärden rasar och jag känner mig ganska lurad. För lika absurt som det är med ideala snippor, lika galet är det med andra idealmått. Och ja, jag är inte med längre. Jag vill inte delta, jag har sagt upp medlemsskapet i den föreningen och gör något bättre av min tid.

 

 

Hur får man sina pom-poms att INTE se ut som kattleksaker. Hade vi haft en lejonunge här hemma hade den varit jätteglad över sin nya leksak. Lilla jublade över mammas pysselfärdigheter. Tror att det får bli mest Lilla, jag och vår nya lejonunge på den här festen.