Vardagens vedermödor kliar och sticks

Jag firar in på samma sätt som jag brukar, med migrän förstås. Lilla firar med en andra flaska välling och är klädd i finkläderna från igår. Min lilla söta bebissötnos!! Stora firar i vanlig ordning genom att gå till en kompis och pappan är ute på promenad.

Jag försöker en dag som denna att inte hänge mig åt känslan av hur orättvist det är. Jag drack ingen alkohol, åt sånt som jag tål, gick och la mig så fort jag kunde utan att vara oförskämd och ändå är det jag som har migrän. Min man drack olika sorters whiskey, vin och champagne, samt rökte en del under natten och var vaken inpå småtimmarna och han är ute på promenad!!! Mitt huvud fixar inte sena nätter och nästa år är det jag som kastar mig i säng 00:05, gäster eller inte.

Vi hade i alla fall en väldig trevlig kväll och såväl barn som vuxna som stora och små husdjur, var nöjda med kvällen. Trevligt sällskap och god mat (hummer, renfilé och på begäran av Lilla, en tvåfärgad pannacotta till efterrätt). Gott slut och god start!

Värt att komma ihåg:

Om du spelar tjuv och polis med familjen och tycker att din man hittar på en dålig regel, kalla honom då inte för "snutjävel", inte ens tyst, för det kan hända att barnen hör och då blir det så jobbigt!

(För övrig information...Det går inte heller att försöka lura barnen att du sa något annat.)

Klockan är 09:30 och det har varit en låååååång morgon. Lilla är uppåt väggarna uppspelt och frågar var tredje minut om inte tomten kommer snart. Detta varvas med "men VARFÖR får vi inte öppna julklapparna nu?". Jag har som en ren stressreaktion ätit Rocky Road till frukost och upprepar i mitt huvud att jag ska vara snäll idag och att vi firar för barnens skull. Jag ska inte få ett nervsammanbrott av tjatet. Jag ska vara en lugn och glad mamma hela dagen som bara myser när Lilla far runt som ett torrt skinn och tjatar om tomten.

Vi ska i alla fall gå ut och åka pulka nu. Lilla vill förmodligen inte, men då ska jag (snällt och lugnt och utan hot) tvinga ut ungen. (Nu snöt sig Lilla just på min tröja och frågar mig varför jag säger "jaa?" med en sån sträng röst. Och jag som tyckte att jag lät tålmodig...)

Detta blir en lång dag. Snälla tomten kom snart!!!!!!

I helgen väntar:

Behandling mot springmask för alla i familjen
Städning, tvättning, städning, tvättning, sanering
Pepparkaksbak
Beslut om jag ska äta pepparkaksdeg och ha ont i magen eller inte
Lite julpynt
Tvinga ut Lilla på någon uteaktivitet
Ta med Stora till simhallen
Middag med barnen bland vitvit inredning och kristalljusstakar
Eventuellt beslut om att ersätta något vi haft sönder under middagen

Just nu sitter Lilla och gråter i soffan för att jag inte tänker dela ut lördagsgodis efter frukost. "Titta, nu har jag fått rinnögon också för att jag fått vänta så länge på att se svamp Bob".

Stora spelar innebandy med pappan och jag funderar på att kanske gå in på Lillas rum och göra en större rensning av skräp. Alternativt dricka mer kaffe och läsa lite tidningar. Kanske lika bra det innan städchefen kommer hem och sätter punkt för min lata lördag.

Är lite omtumlad efter dagens utflykt. Sedan jag började "gilla" flera facebooksidor där hjälp efterlyses till behövande familjer, har det blivit ännu tydligare hur många det är som inte fixar tillvaron ekonomiskt. Inte för att jag inte visste det, men när det specificeras vilka som behöver hjälp och med vad, blir det så nära.

Hittade en mamma som behövde hjälp och som bor nära, så jag kunde köra dit och lämna blöjor, leksaker, tvättmedel, toapapper och så vidare, som jag kunde bidra med och som två av mina fina kollegor kunde avvara. Det känns bra att veta att sakerna kommer fram och kommer rätt.

Omtumlad är jag. Det är inte varje dag som man kliver rakt in i någons liv när den är som mest sårbar. I jobbet är det en sak, men som privatperson blir det så annorlunda. Det känns väldigt bra att få dela med sig till någon i alla fall och jag är säker på att sakerna kommer till användning.

Jag letar just nu efter någon att ge barnkläder, leksaker, matcheckar till. Jag läser de efterlysningsannonser som finns på facebook och försöker hitta någon som stämmer in i storlekar och ålder på de grejer jag har.

En tanke väcks dock när jag läser efterlysning efter efterlysning och det gäller husdjur. I var och varannan annons efterlyses kattsand och kattmat. Är det en mänsklig rättighet att ha husdjur? Jag kan förstå den som lever ensam och har svårt att ha kontakt med människor omkring sig, men en ensamstående förälder med tre barn, där kan jag inte fatta grejen. Jag ger gärna bort matcheckar men om dessa matpengar används till kattmat och kattsand så vill jag inte ge!

Jag har själv omplacerat djur som jag inte haft möjlighet att ta hand om. Då var det visserligen inte p.g.a ekonomin, men jag tycker inte att det spelar någon roll. Det var min kattbebis som jag fick omplacera och jag saknar henne fortfarande, men det var helt rätt att omplacera. Har man inte möjlighet att ta hand om sitt djur så kan man inte ha något. Står man utan pengar till mat och kläder till barnen så har man inte katt!!

Jag är inte så introvert som jag borde vara nu när det är modernt och allt.

Igår var jag på skolråd och det gick så bra, så bra. Jag nickade lite, frågade någon följdfråga och var väldigt diskret. Och plötsligt. Poff bara, så hände något och jag återtog min normala skepnad. Frågan kom upp om tjej- och killgrupper, där tjejerna ska få prata (eftersom alla tjejer är blyga och tillbakadragna och inte vågar prata när killar bara taaaar allt utrymme) och killarna ska också få prata, fast detta var tydligen inte lika viktigt. Killarna skulle inte få prata med tjejerna eftersom alla killar bara pratar och pratar och alltid vågar stå för sina åsikter, tar plats på alla andras bekostnad och själva uppenbart inte känner av någon hierarki i gruppen för att ALLA är exakt likadana. Det finns inga människor, det finns inga personer, det finns bara tjejer som ALLA har samma behov som alla andra med snippa och killar som ALLA har samma behov som alla enskilda individer med snopp. Så enkelt är det.

Så enkelt är det för mig att vara tyst och där kunde jag inte hålla mig längre. Samtal ja tack. Mindre grupper, ja tack. Närvarande vuxna som inte är på väg någonstans, till det de egentligen borde göra, ja tack. Skapa möjlighet och utrymme för samtal. Vuxna som finns närvarande (och inte sitter och bloggar...) hemma och på skolan. Vuxna som inte är två stycken på 60 barn och som faktiskt kan finnas där när ett samtal föds. Ja tack!! Killar och tjejer och alla däremellan som kan få mötas.

Självklart kan det finnas utrymme för, som en klok lärare påpekade, prat som handlar om kroppen, där man kanske kan behöva vissa samtal som är bara för ena eller andra könet. I övrigt kanske det kan vara bra med möten över könsgränserna. Vi lever ju ändå i samma samhälle, ska fungera tillsammans, är människor med olika och lika behov och sätt att vara. Oberoende av de mellanbensliga tillgångarna.